Min vardagliga kost består huvudsakligen av dels ägg, dels såna här lågpriserade tuber av ärtsoppa som synes på bilden ovan. Det kan ju låta som en ganska vämjelig kompott, särskilt i kombination, ja konsekvenserna av blandningen kan tyckas förödande i trånga seminarierum. Men det betyder inte mycket vad man äter: när man väl har tryckt i sig tuben eller druckit äggen (ja, stundom gitter jag inte tillaga dem) så är måltiden överstökad på ett bekvämt, näringsriktigt och billigt sätt – man är mätt, och vem bryr sig egentligen om hur man blev mätt? När man väl är mätt så är det ju över! Men är det gott då? Gott! Vadå gott? Det är en utbredd villfarelse att allt måste vara så jävla gott hela tiden.

Båda livsmedlen erbjuder dessutom nervkittlande vardagsspänning (och kanske också väderspänning?): 1. Äggen – kommer jag att få salmonella av det här? 2. Ärtsoppetuben – kommer den att innehålla såna där överdimensionerade fläskbitar? Ibland är det nästan inget fläsk alls i dessa tuber, men andra gånger stöter man på ett jävla AS av fläsk, en oformlig klump av kött, ett grårosa vidunder som upptar halva tuben, snarlik de figurer som uppstår när man häller smält tenn i vatten. Vilken lycka! Men när man väl har ätit upp Vidundret så gör det ju egentligen detsamma. Lika gärna hade man kunnat shotta lite hönsmens.