När det kommer till skönlitteratur är det mest generella skrivtips som finns att inte skriva. Eller snarare: att skriva en massa, och sedan stryka skiten.

Att det är viktigt att stryka grejer har jag vetat om länge, det är ingen hemlig trollformel, det är något som torgförs av många. Men det är först under det här skrivaråret som jag verkligen har insett värdet av att stryka, kunskapen har blivit förståelse, så nu sysslar jag egentligen inte med så mycket annat.

Jag skriver en rad och stryker den tamefan DIREKT. Jag går igenom textmassor och skövlar allt jag ser, skär ner och tar bort, nöjer mig inte förrän jag sitter med vitt ark igen. Jag får en idé, jag skriver ned den, sedan backspace – PANG! – borta. Det är en tillfredsställande process, det är som att städa.

Men det blir ju inte så mycket text producerad med den arbetsmetoden. Det är svårt att vara sin egen kritiker i skrivakten, att stå bakom sin egen axel och skrika AAAH VAD GÖR DU eller NEJ NEJ STRYK STRYK så fort man har börjat röra fingrarna. Förmodligen är det en arbetsskada efter att ha fått sin skönlitteratur BEDÖMD varje vecka under ett år.

Därför kan jag längta till skolan slutar om ett par veckor och jag får vara i fred med mina texter, sitta på kammaren och tycka att allt jag gör är genialt igen. Det är det ju sällan – men det kan vara produktivt att intala sig det. Hybris är skrivandets bränsle. Nej, det där var pretentiöst sagt, det får jag nog ta bort.