Söndagar är ju eländiga dagar – men jag hade lyckligtvis förberett en fälla för Söndagen just i dag genom att rigga upp en spikmatta i taket invid ytterdörren så precis när Söndagen lufsade in i hallen med råa harklingar och skitiga skor så utlöstes mekanismen bakom min konstruktion av den snubbeltråd som Söndagen i sitt sedvanliga, blinda bärsärkeri naturligtvis inte upptäckte (för när fan har Söndag nånsin visat prov på varsamhet?) varpå spikmattan föll ner och spetsade den jäveln, och jag ställde mig i triumf alldeles bredvid med händerna i sidorna och hånskrattade gott och sedan kissade jag faktiskt på henom (Söndagen tycks vara könsneutral men tycker i alla händelser inte om att få urin i munnen). Det såg ut ungefär såhär:

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är nu ingen dag alls. Jag befinner mig i limbo, i transit, i ett odefinierbart vakuum tills måndag. Spännande! Fast inte så stor skillnad, egentligen.