Jag har nu nått den första hösten sedan 2007 som inte innebär att jag behöver inställa mig vid Umeå universitet för skolstart – det där var för övrigt en lögn, eftersom jag befann mig långt från universitetet under min mödosamma exil i Konstantinopel år 2010. Man bör undvika att inleda en sån här typ av text med en lögn, liksom man bör undvika att inleda de flesta texter med ”jag”. Men jag är väl lite ringrostig, nyvaken, bloggen har legat i sommardvala.

Faktum är att jag knappt har skrivit någonting alls under de senaste månaderna. Det har förmodligen att göra med att jag i början av sommaren fick veta att jag blivit antagen till Biskops Arnös ”författarskola” – ett sådant cringeworthy ord! – kommande läsår. Det senaste året har jag gått runt och koketterat med att jag slutat skriva, va och det har faktiskt varit ganska angenämt. Men det har också gjort att den hybris jag vanligtvis försöker nära har dragit sig undan (som tidvatten? som en grävling i sin håla? som köttet från en tandhals?).

Ett ungefär lika pinsamt ord som författarskola är ordet ”skrivkramp”. Det är inte jätteofta jag håller med Jan Guillou i estetiska frågor, men jag kan sympatisera med hans snack om att ”skrivkramp”, det är en sak för amatörer, dilettantens självdiagnos, ett påhittat och egenkärt tillstånd. Att dessutom TALA VITT OCH BRETT om sin s.k. ”skrivkramp” är ju rent ut sagt motbjudande. Att skriva om det är att tigga om en lavett.

Samtidigt finns det något där. När nog lång tid har passerat är det av någon anledning oerhört svårt att plocka upp pennan igen. Sömlöst sker det: du får för dig att något har förändrats i ditt huvud, att orden inte kommer till dig på samma sätt längre, att du har tappat förbindelsen till den där generatorn i kroppen som brukade göra allting så ansträngningslöst. Och sådär maler det på, i ett enda virrvarr av undanflykter, upp till den punkt då det helt enkelt förefaller mer bekvämt att inte skriva.

Jag har haft en del mardrömmar under sommaren – löjliga och självupptagna mardrömmar, som har gått ut på att jag försöker skriva något som sedan inte visar sig bli särskilt bra, men som jag ändå måste visa för folk. Kom igen, drömjävel, ansträng dig lite mer! GESTALTA! En dröm var alldeles förbannat löjlig: jag är på någon form av konvent, jag möter Stig Larsson, författaren. Av någon anledning är han typ trettio år gammal och sommarfräsch. ”Har du gått ner i vikt?” frågar jag och Stig Larsson medger att han har lagt om sin kost lite grann. ”Fan, du ser ju ut som tretti!” säger jag.

Det är drömmen som vill vara snäll mot mig, omedvetna Gustav som säger: THE PARTY AIN’T OVER. ”Författaren” är livskraftig, Stig Larsson är ung, du kan skriva. Men Stig Larsson är en odräglig exjunkie som ser ut som en tant och jag har inte skrivit på ett år. Jag är en arbetslös lärare med fem års studieskulder.

Det var med BLANDADE KÄNSLOR (språklig kliché, jag vet) som jag ändå tackade ja till Biskops Arnö, jag fick trotsa mitt eget lutherska förnuft som skarpt uppmanade mig att fucking ARBETA, börja dra ihop lite pensionspengar. Jag är en priviligerad människa, jag är man och vit och medelklass, jag har haft det lätt i livet, jag har kunnat göra vad jag vill. Ingen har sagt åt mig att skaffa jobb i stället för att plugga humaniora. Ingen har tagit mina ord på mindre allvar för att jag ser ut på ett särskilt sätt. Mitt liv har varit fullkomligt friktionsfritt. Världen har varit öppen.

Det här är ett skräckscenario: men vore det inte jävligt taskigt om jag, som har haft så mycket, skulle ge mindre tillbaka till den som kommer efter mig? Jag talar alltså här om ett eventuellt barn. Vill jag inte kunna ge mitt eventuella barn samma förutsättningar som mina föräldrar gav till mig? Det vore väl schysst? Borde jag inte göra ALLT för att upprätthålla den ekonomiska situation som gör att även jag kan säga till mitt barn: du kan bli vad du vill, världen är öppen, ja herregud plugga filosofi om du känner för det.

Jag kommer inte att bli utfattig bara för att jag läser ett år på Biskops Arnö. Världen tar hand om sådana som mig. Men det kommer att komma en tid då jag har det yttersta ansvaret för annat än mitt eget självförverkligande. Och då är det frågan om vad som är mest värt: att ungen ska få ett par skridskor eller att pappa ska få skriva en dålig bok.