Har vikarierat en del på en mellanstadieskola de senaste veckorna. Upplevelsen skiljer sig något från högstadiet och gymnasiet: människor som bara är 10-11 år gamla har ännu inte lärt sig att tygla och skämmas för sin nyfikenhet, utan talar vitt och brett om personliga ting, vilket ibland ger mig som lärare en exklusiv (stundom kanske lite FÖR exklusiv) inblick i deras hemförhållanden.

Det finns också något rörande över de drömmar en kan ha som tioåring. En liten flicka stannar mig i korridoren för att berätta att hon fyller år om en månad. ”Jaså jaha, vad roligt”, säger jag. ”Vad ska du göra då då?”. Flickans ögon skimrar när hon berättar hur hon och hennes två bästa kompisar i MÅNADER planerat inför denna begivenhet, som innebär att de i samlad tropp ska ta bussen in till stan för att äta på Kebabnekaise. Alla har de redan bestämt vilken rutt de ska åka, vilken pizza de ska beställa, hur mycket kostnaden för måltid och bussbiljett kommer att bli. Detta är hennes födelsedag: att ta bussen in till stan för att äta calzone.

Det är svårt att inte drabbas av ömhet för den lilla flickan i det skedet. Hon har ju ett så litet liv, så små drömmar. Men å andra sidan skiljer sig väl inte flickans drömmar på något väsentligt sätt från andras. Hennes liv är lika litet eller stort som mitt eller Brad Pitts. Samma ömhet som jag kände för flickan när hon berättade om sin födelsedag, den ömheten kan jag också känna för mig och Malena när vi kånkar upp tvätten från tvättstugan, hur vi liksom skapat någon form av liv tillsammans som vi strävar efter att få ihop. Det är inget anmärkningsvärt liv det heller, det är inte spektakulärt, men för oss är det allt som finns. För världen är full av små liv, som inte är små för de som lever dem.