För att slippa misslyckas har jag bestämt mig för att slakta de klassiska nyårslöftena, och i stället formulera några som jag faktiskt tror att jag kan uppfylla.

HälsoSAMMAre mat, och därmed pasta! Att vara vegetarian gör egentligen inte matlagningen krångligare (är dessutom bara fusk-vegetarian, äter fisk och skaldjur). Kanske är det till och med lättare –med slipper ju stå där med termometern i oxfilén och fundera på om den är färdig. Men för en som aldrig har kunnat koka ens potatis utan recept så blir det mesta krångligt. Det tog mig till exempel tre timmar att åstadkomma ”indiska bullar i sockerlag”, som det dessutom skulle visa sig inte gick att äta. På receptet stod det att uppskattad tid var cirka en och en halv timme. Kanske kan några timmars långkok vara mödan värd när en gourmetmiddag står serverad på bordet, men när resultatet som bäst blir i nivå med Felix pulver-sås, kan jag tänka att det hade varit enklare att bara köpa den där färdiga såsen och slängt i lite snabbmakaroner. Mitt nyårslöfte blir därför att inte ägna mer minuter åt matlagningen än vad det faktiskt tar att äta upp maten, om det så innebär Felix pulver-sås varje dag, och därmed pasta!

Träning: Fortsätta låta bli svindlande höjder och stå kvar med fötterna på jorden. Förra hösten gick jag en kurs i klättring. Jag har alltid haft höjdskräck och tänkte att detta skulle vara ett ypperligt tillfälle att utmana mig själv på högre höjder (man har ju fått lära sig på utbildningen att inte undvika sina rädslor, utan att exponera sig själv för dem, som det så fint heter). Vid kursens slut erhöll jag ett klätterkort som ger mig rätten att klättra på samtliga inomhusväggar i Sverige. Jag fick även upplevelsen att jag nu kunde hantera min höjdskräck mycket bättre än tidigare, som ett resultat av denna exponering. Men svindlande höjder blev ändå inte till en vana. Jag har inte utnyttjat mitt klätterkort en enda gång och jag planerar inte att göra det heller. Om det beror på min kvarstående höjdrädsla, som nu är tillbaka på samma nivå som innan klätterkursen, har jag ingen aning om. Alla färdigheter som inte används faller i glömska, och förmågan att våga släppa fötterna från jorden är tyvärr inget undantag.

Sundare vanor: Morgonstund har inte guld i mun, när DN inte dyker upp i brevlådan. Mitt missbruk hade gått över styr för länge sen, men när jag idag upptäckte att dagens DN inte hade landat på hallgolvet och därför, trots minusgraderna, genast begav mig till ICA för att införskaffa ett nummer, insåg jag dess vida omfattning. (Och när ett 08-nummer ringde mig senare på dagen tog jag för givet att det var redaktören som personligen skulle be om ursäkt för den uteblivna leveransen.) Dessvärre har jag ingen lösning på problemet utan befarar att det kommer att fortsätta på det här sättet tills jag dör (jag vill ha en tidning som symbol i dödsannonsen). Jag tröstar mig själv med att jag från och med februari troligtvis inte kommer att behöva erfara särskilt många uteblivna nummer –min praktik ska nämligen tillbringas i Stockholm och jag anar att leveransen där kanske går rätt till lite oftare. Om jag överlever tills dess? Håll utkik efter en tidningssymbol i dödsannonserna, om din morgontidning kommer som den ska, vill säga.