Jag fick en sån där penna i julklapp. Som man kan skriva med direkt på skärmen. Ljudlöst. Inget tryck på tangenter. Ingen kan längre veta vilket humör jag är på.

Ett tryck som däremot avslöjas är de mot marken studsande stavarna som sätts i av tant Grön. Varje isättning får marken att dåna som om det vore jordbävning. Och det slår. Att det är så det är. Att vi försöker stava oss fram.

När vi hade varit på besök i Det Förlo®vade landet skulle vi dokumentera detta i något som kallades dagbok. På vägen hem sa Tant Grön att hon inte kunde förstå hur vi inte kunde komma ihåg ATT DET ÄR EN APOSTROF I MC DONALDS. Jag var sju år. Kanske började min avsky mot slakt redan då.

Ibland är det tur att jag glömmer lite apostrofer och prickar här och där. För tant Brun undrar vilken slakt det är jag skriver om. Och jag förklarar, att det handlar om slakten av andra varelsers vilja. Att det är plågeri att inte lyssna till andra varelsers vilja, bara för att de inte kommunicerar som den som slaktar. Jag har aldrig förstått mig på varken apostrofer eller prickar och tant Brun har kanske aldrig förstått sig på symboler eller symbolik.

I höstas var vi och plockade Freud-lyst svamp. Tant Grön pratade om vem som skulle rensa den Freud-lysta svampen när vi kom hem. Och jag om vad Freud skulle ha tänkt att svamparna symboliserade. Frid och Freud.

Tant Grön ber mig, att bara för den här gången, svälja en eller två bitar av kalkonen. För Gourmet-Gunnar har ju faktiskt ansträngt sig. Det är bara det, att det har jag också. Flått mitt eget skinn och vänt ut och in på mig för att stå ut med slakten.

Tant Brun ber mig hämta omeletten med svamparna från i höstas, innan den bränns vid. Tant Brun bryr sig om när en omelett bränns vid. Och jag tänker på de frihetsberövade Freud-svamparna som borde ha fått vara kvar i skogen.