Så går min första termin vid Biskops-Arnös ”författarutbildning” mot sitt slut och det har varit en termin fylld av tvivel och självhat, späckad med små UDDAR av glädje. Inledningen var fin, jag ansåg ett tag där att jag gick från klarhet till klarhet, men dysterheten som drabbade mig under senhösten vill jag fan inte uppleva igen. Detta lär man sig på skrivarskola: man skriver sämre än man tror.

Det finns ögonblick under hösten som liksom dröjer kvar som små knivstick av genans och som kommer att göra det en tid framöver, som när jag gjorde mig till åtlöje genom en kort karriär som samhällssatiriker (låt det aldrig ske igen!) eller när jag över huvud taget förnedrat mig själv med diverse hysteriska formexperiment, för är det något man lätt tappar på en skrivarskola så är det sin magkänsla.

En övertrött poet kommer och föreläser på ön, han berättar att hans senaste diktverk gick ut på att skriva av 1989 års telefonkatalog på bakplåtspapper, och du sitter på din stol och får för dig att det är man ska göra ja, man ska förstås transkribera telefonkataloger på bakplåtspapper, det är ju ta-mäh-fan GENIALT! I samma stund glömmer du att den övertrötte poeten redan är etablerad, han hade kunnat snyta sig i ett kvitto och kalla det för poesi, dessutom borde du kanske lära dig att skriva en miljöskildring innan du börjar experimentera med snöslungor och rosa overheadark.

Den sista veckan eller så har emellertid varit relativt munter, och det beror på att jag gjort en ansats att så att säga go back to basics, att tagga ner med alla eländiga försök till formexperiment och i stället skriva en rak, enkel, publikfriande thrillerhistoria, med min mammas kille Anders som en föreställd läsare.

För mammas kille Anders PISSAR på form, Anders läser bara facklitteratur och deckare, Anders skiter i det som inte fångar hans intresse på fyra rader. Så om jag under arbetets gång känner att ”nu skulle Anders ledsna” eller ”det här skulle Anders inte fatta”, ja då får jag vackert göra om och göra rätt och andersifiera skiten igen. Min ståndpunkt just nu, den 11:e december 2013 kl. 15.53, är att ALLA borde skriva för Anders och lägga ner det där runthattandet med formen, för de enda som roas av det är övertrötta poeter.