I dag är det bakisfri söndag. Ska bli spännande att se om det räntar. Det är förvisso sant att söndagar har något beklämmande över sig vad man än gör, det går inte att komma ifrån, men det är också sant att allt blir värre när den vanliga söndagsångesten får kemiskt påslag.

Värst brukade bakissöndagarna vara när jag levde ensammen i ett studentrum på Fysikgränd. Hur rysliga var inte morgnarna då! Att vakna i denna arma och mörka hytt, till förvillelse lik en svensk fängelsecell. Ligga kvar i sängen med neddragna persienner och omöjligt kunna avgöra om en timme passerat sedan uppvaknandet eller tjugo minuter. Inget tidsbegrepp, inget utrymme, inget ljus. Typ som döden, antar jag, med den fasansfulla skillnaden att man är vid medvetande. Om döden skulle kunna gå att uppleva, om den vore ett Medvetet Ingenting, ett studentrum i rymden, så är det verkligen värre bevänt med den saken än någonting annat man kan föreställa sig. Och i studentrumssängen börjar frågorna pocka:

Vänta nu… Är jag kanske död nu? Är det min egen icke-existens jag ligger här och förnimmer? Finns jag över huvud taget? Jag ligger i ett studentrum. Det finns ingen utom jag som ägnar en tanke åt att jag ligger här. Ingen människa utom jag själv tänker på mig just nu. Jag deltar inte i världen. Jag står utanför allt. Jag är ett träd som faller i skogen. Jag har glidit ur världen, hamnat i en liten ficka av intighet.

Och precis innan paniken bryter ut så inser man att LIV ÄR HANDLING och stapplar således i väg till Chaplin för att åtminstone kunna delta i världen i så måtto att man höjer Sveriges BNP nåt snäpp genom att köpa kebab.