Titt som tätt surfar jag in på den förhållandevis nylanserade sidan www.rummets.se, ett separatistiskt och antirasistiskt, feministiskt forum för rasifierade människor i Sverige. Rummet, som det kallas, är för mig sinnebilden av FRAMKANTEN i dagens debatt-Sverige, det är det mest ”nya” jag kan föreställa mig, därtill är det emellanåt fyndigt skrivet. Jag läser några artiklar tills det börjar kännas alltför obehagligt, för enligt Rummet är det sådana som jag som lägger grunden för strukturell rasism i Sverige, och det har de förmodligen alldeles rätt i, men eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den informationen så slutar det med att jag inte gör något alls.

Jag har dock funderat på vad jag SKULLE KUNNA göra, jag lovar! Men det mynnar ut i slutsatser som är så beklämmande för mig (för Gustav, som individ) att jag slår bort dem och tänker att det är en orimlig tanke att problem med strukturell rasism ska lösas på individnivå. Vilket förstås inte är sant – det är klart att det kan lösas på individnivå, förutsatt då att alla individer (eller tillräckligt många) gjorde slag i saken. Det jag skulle kunna/ borde göra är, om slutsatsen dras till sin spets, att dra mig tillbaka och leva ett ganska undanskymt liv. Med andra ord: anstränga mig för att inte ta plats, eftersom det redan finns trucklaster av sådana som mig (vita medelklassheterocismän) i bloggar, tidningar, paneldebatter, chefspositioner, böcker, politiska partier, osv osv etc etc.

Det jag också skulle ha kunnat/ borde ha gjort är exempelvis att tacka nej till min plats på författarutbildningen på Biskops-Arnö, för om alla sådana som jag hade tackat nej så hade platsen förstås kunnat fyllas av någon som inte är som jag. Dessa slutsatser är emellertid så beklämmande (för individen Gustav) att jag inte drar dem. Varför? Det är alltjämt ett samtalsämne. Paulus skriver i Romarbrevet 7:15 och 18-19: ”jag förstår inte mitt sätt att handla (…) Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Nog om mig och Paulus – för det är ju också PROBLEMATISKT, att en bloggtext om Rummet kommer att handla om mig och Paulus. Denna problematik aktualiserades i dagens DN. Härom sisten skrev författaren och DN-skribenten Lyra Ekström Lindbäck en välmenande text där hon hyllade Rummet eftersom plattformen får vita människor att få syn på sina privilegier osv. Det kan hon nog ha alldeles rätt i, även om jag är osäker på om det värvar så många nya anhängare – de som gillar Rummet är förmodligen de som redan hade sin åsikt klar för sig och som hur som helst inte kommer att förändra sig så mycket i praktiken (ex.vis jag).

Men, som initiativtagarna bakom Rummet (Valerie Kyeyune Backström, Mireya Echeverria Quezada, Judith Kiros och Camila Astorga Diaz) hävdar själva i dagens DN, i ett svar på Ekström Lindbäcks text, så är det väl själva fan att också texter som ger tummen upp för Rummet talar till ett ”vi” som inte inkluderar rasifierade personer. Även den snälla kritiken underbygger s.a.s. problemet, i likhet med när Tomas Ledin hävdade att han var Jason Diakite. Det är med andra ord ”svårt att vinna” på andra sätt än att hålla käften – vilket väl också är vad en borde göra, d.v.s. ge upp tanken på att ”vinna” och i stället faktiskt hålla käften, och låta andra tala.

Det här ska inte mynna ut i något särskilt utan är ännu en text som inte förändrar någonting, och kanske ligger det DJUPAST SETT inte ens i mitt intresse att förändra någonting, ty Sverige som det ser ut tjänar mig. Om jag verkligen ville något annat hade jag väl gjort slag i saken och dragit mig tillbaka? Ja, såhär kan man hålla på, och utanför fönstret snurrar världen. Det jag vill säga är egentligen bara att jag känner en oerhörd respekt för alla som vågar bita den hand som kastar dem smulor (i det här fallet Ekström Lindbäcks hand som kastar smulor till Rummet) för det hade varit väldigt lätt att tindra med ögonen och vara glad över lovorden, som i själva verket är en sorts pyrrhusseger.

Ja, förfärligt nog respekterar jag väl Rummet på samma sätt som jag kan känna en respekt för Ulf Lundell, d.v.s. människor eller grupper som slår bakut även mot dem som försöker vara snälla med dem.