När nyheten kom att Umeå kommun vill riva Apberget så kände jag med ens hur luften dallrade, hur jordskorpan skalv, hur kontinentalplattorna långsamt förflyttade sig. Mina ben vek sig. I ett ögonblick sprack himlen opp och jag såg Den Ondes ansikte bakom verklighetsridån, jag hörde hens fasansfulla skratt, å, det var ohyggligt.

En halv sekund senare insåg jag att det där var inte kontinentalplattorna, det där var inte Djävulens hångarv, det där var ljudet från ett par tusen umeåbor, mullrandet från deras fingrar mot tangentbordet just som de var i färd med att skapa en NEJ NEJ NEJ RÖR INTE MITT APBERG AAAAAH-grupp på facebook.

Denna ryggmärgsreaktion kopplad till kulturella landmärken har alltid fascinerat mig. Vi svenskar är bra på den. Vi har gjort den till ett signum. Renovera Scharinska? Så fan heller! Bygga om Slussen? Aldrig i livet! Ta bort Pommac från läskhyllorna!? Över min DÖDA kropp! RIVA APBERGET!? Nu tar jag fan till vapen!!!

Det fascinerande är att just att motståndet tycks så instinktivt. Det spelar ingen roll vad de nya förslagen är. Det spelar ingen roll HUR det kommer att bli annorlunda. Det spelar ingen roll om det kommer att bli bättre. Det ska bara få vara som det är. Det ska vara som vanligt.

Men Apberget är ju liksom bara några mjukglasskladdiga trappsteg i sten. Jojo, det kanske har sentimentalt värde. Men tänk om vi höll tillbaka allt som är nytt på grund av att det förra är så tryggt och mysigt? Det skulle inte bli bra. Det skulle inte bli progressivt. Det skulle rentav bli en jävligt obehaglig värld att vistas i.

Det kanske är skitdåligt att Apberget försvinner. Inte fan vet väl jag. Det är den instinktiva och nästan huvudlösa konservatismen i motståndet som fascinerar mig.