I fredags hade min klass uppläsning på Rönnells antikvariat i Stockholm. Det var kul! Alla log bakom uppfällda kragar. Jag var lite nervös innan så jag hade druckit ett par muggar vin, men jag tror inte att det märktes. Vid slutet av uppläsningen kom Joel och Tomas – till vardags rockstjärnor i Frantic Sunday – förbi antikvariatet. De kom direkt från studion och Tomas klargjorde ganska omgående att det är hans åsikt att februari är årets i särklass ”vibbigaste” månad. Sedan googlade han fram bevis för att andra hade tyckt likadant, närmare bestämt den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke, som skrev färdigt sina Duinoelegier under ett kreativt rus i februari 1922.

Sedan jag åkte till Umeå för ”sportlov” (ja, jag är 29 år gammal och har sportlov) har jag funderat en del på Rilkes februarivibb, ja man kan rentav säga att jag har försökt återskapa den. Det är nog visserligen enklare att göra det i stockholmsområdet eller i Prag eller var fan nu Rilke satt och skrev, eftersom våren anländer snabbare vid dessa latituder. Umeå är ju alltjämt en ganska vintrig plats (när jag skriver det här leker några förskoleungar Alle man på täppan utanför fönstret). Men våren kan ju också vara ett tillstånd, snarare än en årstid.

Därför har jag denna vecka planterat mig själv på Ålidhems vackra bibliotek där jag häckar från 10 till 18 varje dag och skriver på något som med en gnutta tur kommer att bli en absurdistisk kärleksroman. Och banne mig om inte februarivibben infinner sig i små stötar! Min uppmaning till er som läser det här blir således att ta efter Tomas och Rilke och mig (inga jämförelser i övrigt) och försöka kräma ut lite ”vibb” ur februari månad. För snart är det vår på riktigt och sen är det sommar och strax därpå höst, och då kommer vi alla undra varför vi inte gjorde mer av februari. Således: februarivibba! Gör det nu!