Då var jag alltså återkommen till Sverige från min två veckor långa detour i Ostafrika. Det var kul! Men å andra sidan tycker jag att det är roligt att resa var fan man än reser, bara för att gå runt på gatorna och vibba, se nya scenerier och människor, ja jag ljuger inte när jag säger att jag tycker att det är UNGEFÄR lika roligt att åka till Tanzania som till Tavelsjö.

Som min gode vän Joel påpekar är man rentav mindre benägen att erkänna den vibb man ändå kan få på typ en bensinmack i Lycksele, än den ovibb som man känner när man ska rodda en taxi från flygplatsen i San Francisco eller skiter på en skabbig toa efter märklig mat i München. Man bör inte glömma hur stora sjok av en resa i utlandet består av scener av ren och skär olust.

Sedan får man väl erkänna att det är i just den otryggheten som resandet har sin USP, sin dragningskraft, tillsammans med frihetskänslan av att befinna sig någonstans där ingen jävel vet vem man är, vilket öppnar möjligheterna för att bete sig som om man faktiskt vore någon annan.

Jag blir allt mer övertygad om att de lyckligaste stunderna i livet inträffar då man glömmer sitt jag, då man förlorar kontakten med sin förbannade självmedvetenhet och existerar bara i stunden, existerar i kraft av det man gör och inte det man är, typ som när man genomför en riktigt lyckad löprunda, har sex, är full eller glömmer bort sig själv i skrivandet av en fantastisk krönika för vertex.nu.

Joel och jag brukar kalla upplevelsen – känslan av att vara på resande fot och ge efter för stundens ingivelser på ett sätt som är out of character från hur man vanligtvis är – för att ”lajva”. För på sätt och vis handlar det om ett slags rollspel, den friheten, som är friheten i att för en begränsad tid inte behöva ta världen på allvar. Och det gör man fan lika lätt i Peking som på Restaurang Peking i Kalmar.