Om två månader gör Refused sin sista spelning. Det sker i Gammliahallen i Umeå, som ju numera heter Exel Arena, eftersom gamle hockeykungen Foppa Forsberg slantat upp för ett namnbyte som ska få folk att upptäcka ett visst innebandymärke (vilket nu det kan vara). Hur som, när Refused för sista gången pumpar igång ”The Shape of Punk to Come” lär ytterst få ägna en tanke åt plastbollar och zorro-finter. Det kommer att vina svett genom luften när håriga manar svängs. Folk kommer att skratta och le och samtidigt känna ett stygn av sorg i hjärtat. Någon kanske till och med fäller en tår, eftersom det här är sista gången man kan se Refused spela (även om det har visat sig att man aldrig ska tro rockband som ”tar farväl”).

MEN DET ÄR LUGNT. Om ett par år kommer den kluvna känslan att ha raffinerats till något bitterljuvt och fint: Nostalgi. I just det här fallet kanske en sorts dubbelnostalgi, eftersom känslan säkert kommer att finnas redan under konserten. Refused tillhör ju egentligen en annan tidsålder, straight edge-åren i slutet av 1990-talet, när gruppen var kungar av Umeå, då något av hardcore-rockens huvudstad i landet. Den här avskedsrundan är bara en sista – och väldigt senkommen – sista suck. Men ändå, känslan långt därborta i framtiden kommer att vara fin och ren och ljuv. ”Jag var där! F-n vad bra det var. Tur att jag gick”. Man har en skatt någonstans därinne i bröstet som man alltid kommer att bära med sig. I alla fall fram till den dag senildemensen slår till.

INTRESSANT I DETTA sammanhang är också något jag skulle vilja kalla den förlängda nostalgin. Den består av bitterljuva och sköna känslor inför något som hänt – men som man aldrig haft en chans att uppleva. Med facit i hand, långt efteråt, vet man att man väldigt gärna skulle ha varit där. I brist på annat får man då fördjupa sig i de historiska lämningarna. Jag talar om böcker, skivor, filmer. Rockgruppen MC5, till exempel, som körde järnet i Detroit i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Tänk Vietnamkrig, en uppvaknande proteströrelse och långhåriga ungdomsled som börjar opponera sig mot makten i form av president Nixon och allt vad gubbarna heter. Uppkäftighetens och den riktigt hårda rockmusikens födelse. Det här blir jag alltså skönt nostalgisk när jag ser – trots att jag absolut inte var där:

Fast för att man riktigt ska fatta härligheten med MC5 tror jag att man måste ha tagit del av väckelseropen i början av debutplattan, inspelad live inför publik. ”I wanna hear som revolution out there” och så vidare, följt av en introdänga i 150 knyck. Lyssna här (i alla fall de första två-tre minuterna).

Den förlängda nostalgin kan i mitt fall omfatta också live-klipp från Sex Pistols spelningar i London runt 1976 och sedan störtdyka till det tidiga 1900-talets Prag, i alla fall när jag läser Ernst Pawels Kafka-biografi. Ända till 1800-talet har jag inte lyckats tänja ut känslan. Jag vet inte om det är en brist eller ett friskhetstecken.