Härom dagen när jag satt på 8:an, på väg hem från ännu en dag i lärarvikariens strävsamma liv, så njöt jag av möjligheten att HA INTERNET PÅ TELEFONEN vilket länge varit en realitet för typ alla människor i den fria världen (som Laila Bagge noterat har ju till och med HEMLÖSA mobiltelefoner nuförtiden) men som för mig är en splitterny kuriositet.

Så där satt jag alltså, stum av vördnad inför teknikens under, och fipplade valhänt mellan diverse nyhetssajter. Det var då en märklig föraning om tidernas undergång kom över mig, när alla nyheter jag hittade tycktes handla om urspårade tåg och seriekrockar på smala broar, och jag tänkte att ja, det kanske är den där jävla mayakalendern som fick rätt ändå med viss fördröjning.

Men sedan insåg jag att känslan förmodligen kan tillskrivas det faktum att jag de senaste månaderna skrivit den där C-uppsatsen om Djävulen, och att det är rimligt att utgå ifrån att det i alla tider och epoker funnits en tanke om att man lever i den yttersta tiden, ja, att det strängt taget är OMÖJLIGT för människan att se bortom sin egen horisont, varför det ligger nära till hands att se sin egen levnadstid som särskilt omvälvande eller betydelsefull. Alla eror har sina undergångsprofeter. 2012 tjatades det om mayakalendern, men vän av ordning kan säkert minnas millenniebuggen ett antal år tidigare.

Det blev som bekant inget av den heller, men millenniebuggen kan ändå säga oss något om nutidsmänniskans förhållande till teknologin – på mycket kort tid gjorde vi oss beroende av datorer för att upprätthålla balans i världsekonomin och andra samhällsfunktioner. Om inte annat kan ju sådant här tjäna syftet att kittla fantasin hos världens manusförfattare, som ser en chans att anspela på människors skräckblandade förtjusning för domedagsprofetior och konspirationsteorier. Den galne tysken Roland Emmerich hade sin 2012 och TV-serier som The X-Files och Millennium slog mynt av liknande farhågor under 1900-talets sista decennium.

Somliga forskare har tagit fasta på den millennieskräck som var reell under tiden strax innan 2000, och valt att kalla denna stämning för ”postmodern melankoli” (vilket är en ganska FÅNIG beteckning, som vore melankolin tidsbunden och inte en konstant och allestädes närvarande kraft i världen). Den postmoderna melankolin beskrivs som en uppgivenhet inför samtiden där världen ses som opåverkbar, determinerad, på stadig kurs mot undergången. Denna ”postmoderna melankoli” är nära sammanbunden med en sorts teknologisk determinism, nämligen ett sätt att se på den teknologiska utvecklingen som någonting opåverkbart och självgenererande, ja kanske rentav någonting ostoppbart (och när jag tänkte på det såg jag med FASA på smartphonen i min hand).

Men samtidigt verkar det vara så – och det här återkommer man till i varenda berättelse om civilisationers nalkande undergång – att människan alltid har ett VAL och en möjlighet att göra motstånd, att fördriva det onda. Valet är emellertid någonting som kräver uppoffringar. Men vad för slags uppoffringar? Jesus valde enligt uppgift att ta på sig hela mänsklighetens synder genom att låta sig spikas upp på ett kors (trots att han hade GOD tid på sig att undfly förföljarna i Getsemanes djupa skogar). Men kanske vilar vår nära samtids räddning inte på att den västerländska människan offrar sitt LIV, utan på att hon gör uppoffringar i sin livsstil, genom att göra avkall på lyx och bekvämlighet för att stävja saker som miljöförstöring och hänsynslös kapitalism? Var tid har sina förutsättningar. Jesus dog på korset; samtidsmänniskan köper ekologisk mjölk.

Eller är ändå allt förgäves? (tänkte jag när bussen stannade vid Nygatan, och jag såg det callcenter tvärs över gatan där jag jobbade en gång). ÄR teknologin verkligen en egen och opåverkbar kraft? Ett intuitivt svar är kanske att teknologin inte är något i sig själv, uppfunnen och administrerad som den är av människan. Samma sak kan sägas om ekonomin och det kapitalistiska samhällssystemet.

Samtidigt är det svårt, åtminstone för en enskild människa, att stoppa en snöboll som är i sådan kraftig rullning. Millenniebuggen visade sig visserligen vara en chimär, men IT-bubblan som sprack under det tidiga 2000-talet – eller varför inte den rådande finanskrisen – är högst verklig. Kanske är det inte helt orimligt att se ekonomin som en ”egen” kraft, inte omöjlig men åtminstone mycket svår att stoppa, åtminstone så länge människor inte är villiga att göra uppoffringar i sin livsstil? Kanske är finanskriser en undergång vi får vänja oss vid, någonting som är determinerat i ett kapitalistiskt samhällsystem som med jämna mellanrum leder sig själv i fördärvet för att sedan åter byggas upp?

Jag klev av bussen och tänkte att Djävulen i Uppenbarelseboken har sin cykel, då han med tusen års mellanrum återvänder för att omstörta världen. Men att kapitalismens ”djävul” sällan vilar lika länge.