Jag har precis börjat en ny kurs. Meningen verkar vara att vi ska lära oss allt om vad psykologisk testning heter. Vi kommer att kunna utföra diverse personlighetstester och intelligenstester när kursen är slut, och även uttala oss om hurvida ett test har intern validitet, extern validitet, kriterievalididet, innehållsvaliditet och så vidare och så vidare. Dessutom kommer vi själva att få genomföra tester. Jag blev genast nervös när jag hörde detta. Var det nu min låga intelligensnivå skulle avslöjas? Men efter att ha börjat läsa kurslitteraturen är det nu en annan sak som oroar mig mer.

Att vara ointelligent kan jag leva med, det är i alla fall något jag kan säga att jag är, eller inte är; jag VET att jag inte är särskilt intelligent när det kommer till att räkna ut hur praktiska saker och ting fungerar. Nu för tiden pratar man dock inte om intelligens i generella termer, utan  det ska specificeras vilken intelligens man pratar om. Utöver begreppsförvirring resulterar detta möjligtvis i att minska min ångest/låga självkänsla över att inte vara intelligent. Jag är inte ointelligent, jag är bara inte IKEA-smart.

(När jag följer den barnsligt enkla instruktionen som medföljder varje icke ihopsatt möbel  resulterar det i en av följande alternativ :1. ”vad fan, de har ju inte skickat med rätt prylar!” eller 2. ”vad fan, den här isntruktionen är ju fel”).

Värre än att veta att man inte är IKEA-smart är att inte veta vad man är, att tycka sig kunna identifiera sig med allt. Eller inget. När jag läser på om alla dessa tester, som ska avslöja om man är introvert eller extrovert, öppen eller sluten, följsam eller upprorisk, samvetsgranne eller rebellisk, ja, då tycker jag mig identifiera mig med alla dessa ord. Eller inga. Men aldrig tycker jag mig uppleva att det ena VERKLIGEN inte stämmer in på mig, medan det andra definitivt gör det. Det är väl säkert som det är med diagnoserna; man är inte det ena eller det andra, utan mer eller mindre av båda. Men det är då jag ställer mig frågan: Varför dessa tester? Vad hjälper det oss att veta om jag är introvert eller extreovert, när det i själva verket handlar om att jag är båda, möjligen mer eller mindre av det ena eller andra. Men det säger fortfarande ingenting om mig som person. För jag är inte ALLTID mycket introvert och lite extrovert. Jag är det OLIKA MYCKET i OLIKA SAMMANHANG.  Jag är extrovert med vännerna i Stockholm, där jag håller låda och agerar dj fram till småtimmarna. Jag är introvert i klassen, när de andra pratar skämt om Nile city och jag bara vill försvinna för att jag inte förstår. Jag är neurotisk när killen jag älskar försvinner, men kolugn när min pappa ramlar och slår sig blodig i slalombacken.

Så om det finns en sådan personlighetstyp, den kontextberoende och oförutsägbara, då är det väl det som jag är; ”Personlighetstyp UNS (utan närmare specifikation): Denna personlighetsstyp har alla eller inga av nedanstående karaktärsdrag och är 100% kontextberoende vad gäller beteende. Således kan inte ett uttalande göras om huruvida personen skulle passa bra som varken en partner, kollega, chef eller mamma. För hon är allt. Och ingenting,”