Jag har funderat på varför det inte fungerar med utsläckning. I skolan har vi fått lära oss att en reaktion upphör om förstärkningen som en gång fanns där, upphör. Alltså borde jag sluta få hjärtarytmier när den förbannade facebook-signalen plingar till, eftersom meddelandena inte längre kommer från Näsborren.

Men man kan ha en sjukdom som gör att man ibland råkar byta ut en bokstav i orden, så kallad Paraphasia. Och jag tänker, att det är så det måste vara. Att man byter ut lite bokstäver ibland. Det skulle förklara icke utsläckta hjärtarytmier.

För när jag inte längre formar hjärtan med headset-sladden, är det svårt att tänka att det är headset-sladden som gör att jag fortfarande tror att Näsborren säger mitt namn, när han i själva verket säger Katrin. Näsborren berättar att han ska läsa till lärare, men jag tror att han säger läkare, och att han ska lära sig att tolka EKG. Att den där vridenheten på hans hjärta, hela 180 grader, kanske skulle förklara hans skevhet. Men i stället är det jag som läser på om systoliskt och diastoliskt blodtryck. Om medelartärtryck och pulstryck. Om hydrostatiskt tryck och kolloidosmotiskt tryck.

Jag undrar om PERaphasia finns i visuell form också. Fast då handlar det väl om dylexi. Varje gång Malin sms:ar tror jag att det är ett E i stället för ett A. För att kompensera för bortfallet går jag så långt som till Systemet och köper en flaska vin med smak av Melon.

När jag öppnar flaskan inser jag att det är korkat gjort. Det är inte vin. Hur mycket jag än låter det jäsa. Och Näsborren säger, att det där vinglaset skulle göra sig så mycket bättre i en hand som inte var fingerprydd, utan fingerpryd. Som den sjuka sköterskans hand. Hon som kan tolka hjärtan med hjälp av EKG. Det slår, och det hjälper inte att jag snart kan läsa av hjärnan med EEG. Och när jag frågar Näsborren om det är därför han har valt henne, säger han nja. Att en bokstav kan göra så stor skillnad.