Dessa dagar har jag tagit en paus från skrivandet av min djävulsuppsats för att extrajobba på Posten. Posten är för mig ett välbekant kneg, som jag begagnat mig av under spridda tider av mitt liv såsom exempelvis 2002 och 2010. En av de mer minnesvärda sejourerna var just 2010 (då i Uppsala) eftersom jag plöjde Bukowski på den tiden, vilket limmade bra med postenkneget som sådant och med min ansats att skapa någon sorts arbetarromantik kring hela grejen. När jag rusade bakfull upp genom Luthagsesplanadens trapphus och stötte mina skenben till MJÖL mot stengolvet kunde jag låtsas att jag var en femtioårig Bukowski som suttit uppe och skrivit dikter hela natten, och det där sättet att konstruera romantik kring grejer som i realiteten är ganska småtråkiga, det behöver vi, eller åtminstone behöver JAG det.

Min arbetsdag tar vid 06.00 i andra änden av kommunen typ, varför morgonen börjar redan 04.45 med att min Iphone spelar någon gräslig trudelutt. Det är märkligt, men VARJE morgon startar, vid åljudet av den där trudelutten (”åljud” är ljudets motsvarighet till synens ”åsyn”), med ungefär två sekunder av nattsvart jävla PANIK över min belägenhet, min hjärna kan liksom inte TA IN det orimliga i att jag måste stiga upp vid denna timme, kroppen ligger ännu i dvala och alla tecken skriker HERREGUD HERREGUD SOMNA OM FÖR FAN DIN IDIOT.

Men den känslan varar bara i ett par sekunder – sedan aktiveras mitt lutherska förnuft för att reda ut begreppen och snart är jag på stadig marsch genom Umeå, på ännu oplogade vägar, fullkomligt ensam i en sorts nedsläckt atomvintervärld. Morgonrutinen fortsätter med att jag, när jag väl kommit till Kolbäcksbron, öppnar väskan och plockar fram två hårdkokta ägg som jag tillagat kvällen innan. Med lätt hand knäcker jag äggen mot Kolbäcksbrons räcke, liksom i steget, innan jag i princip sväljer dem hela strax innan jag angör postverket.

Dagarna på postverket är trevliga, även om min rygg kan längta tillbaka till den där djävulsuppsatsen. Men det är oerhört viktigt – särskilt för en indoktrinerad högskolestudent – att man alltid påminner sig själv om att det finns sysslor som faktiskt är fysiskt ansträngande och att det alltid finns människor som utför dessa jobb. Jag har väldigt svårt att känna någon djupgående respekt för vuxna människor som aldrig någon gång i sitt liv känt på hur det är att tjäna sitt uppehälle genom att dela ut post, genom att städa toaletter, genom att kratta gravar eller fritera nuggets i lunchrusch.

För de enda jag kan känna sympati för, det är de som någon gång varit nere på GOLVET, va, de som erfarit ryggsmärtan efter en dag på fabriken, de som kommit hem med pisslukt i kläderna från den delade turen på boendet, de som känt callcentrets headset skava som en törnekrona runt skallen. Alla de andra, de som aldrig behövt anstränga sig, de svävar i ovisshet om hur osexigt livet kan se ut. Och någonstans på Afrikas horn finns det väl en ung flicka eller pojke som tänker ungefär samma sak om mig.