Vi är på Bildmuséet. Köar till den häftiga narcissism-upplevelsen, där man ensam får träda in i ett rum med bara speglar och en gunga. Bli hög på sig själv. Väl inne i rummet slutar kameran fungera. Besviken beklagar jag mig för vännerna som tröstar med att jag kan ju kan klistra in mitt ansikte på de kort de tog. Men det är som med stenarna jag samlade i en keps på stranden. När kepsen blev kvar hemma gick jag inte med på att lägga dom i mammas keps. Jag ville ha dem i min keps och ingen annans.

Så jag går tillbaka till spegelsalen. Köar en gång till. Och blir precis lika hög som jag trodde. Men inte av bilderna på mig själv. Utan av att en Fotograf säger att han gillar bilderna.

Jag vill skriva till Fotografen och tänker att jag som anledning kan fråga hur man spegelvänder en text. Kanske är det bara en omväg, men med Fotografens blick behöver jag inte några speglar. Och när Fotografen frågar om allt är bra, svarar jag ja. Spegelvänt.