Jag var hos frisören förra veckan och blev klippt (se ovan!). Detta är ju I SIG ingen märkvärdighet. Men som en (mycket ofrekvent) besökare hos frisören blir man snabbt varse situationens egenheter. Mest noterbart är kanske samtalen som hålls mellan frisör och kund under det att klippningen äger rum: jag kan OMÖJLIGT avgöra om frisören samtalar för att hen vill, för att hen kanske är en mycket socialt lagd människa, eller om hen låter käften gå för att blidka mig som kund, ja för att någonstans leva upp till de förväntningar som hen tror att jag bär med mig som kund hos frisören.

När jag under nittiotalet klippte mig på Nackas Frisersalong i Boden (175 spänn klippningen, vanligtvis pottfrilla) fick jag en gång en förflugen idé om att man kan ljuga arslet av sig hos frisören eftersom det ända inte spelar någon roll vad man säger, samtalet finns bara där och då, man kommer inte att behöva stå till svars för dyngan man hasplar ur sig, därför kan man – just for the fuck of it – nyttja situationen som ett tillfälle att testa sin förmåga att ljuga. Så jag satt där och berättade om fritidsaktiviteter jag aldrig ägnat mig åt, målade upp en bild av en människa jag inte var, i det att frisören vässade till crispen i min mittbena. Men allt det där kändes i längden som en dålig ovana, särskilt som jag försökte ta greppet vidare till arbetsintervjuer med ganska svajiga resultat.

Nuförtiden försöker jag i stället nyttja tillfället till att förhöra frisören om olika saker som kan tänkas intressera mig med yrket, så att jag åtminstone kan lämna min stol lite klokare eller i alla fall lite mer initierad i frisöryrkets mysterier. Man kan exempelvis fråga om det finns någon frisyr som frisören AVSKYR att klippa, om någon kund börjat gråta efter avslutad klippningssejour, eller om frisören någonsin gjort ett fatalt misstag i själva klippningsakten, som att avlägsna en kär lugg eller ett öra.

Vissa frågor måste frisörer naturligtvis höra TUSENTALS gånger, vilket också märks på deras automatiserade svar, och när man får sådana tillbaka gäller det att snabbt som FAN anstränga sig för att bli lite mer originell, för om vi har ett ansvar gentemot våra medmänniskor så är det (förutom en stabil grund av vänlighet) att för fan inte tråka ut dem, att försöka ge dem en show, att förhoppningsvis kunna ställa dem en fråga som de inte hört förut.

Jag vette fan om jag lyckades. Men jag fick åtminstone frisör’n att avslöja att hon verkligen HATAR att klippa killar i Oscar Linnros-frisyr (se bilden nedan samt min egen byline).