Jag planerar in det flera veckor i förväg. Om jag sedan inte känner för att gå på tre loppisar, två fester och en fika, har ingen betydelse. Bara jag slipper det där obehagliga på måndag morgon. Att ännu en gång höra mig själv säga, att jag FAKTISKT bara har varit hemma och gjort ingenting. ”Det kan ju vara skönt ibland. Man behöver ju det”, bekräftar då den andra.

Jag vill bli inbjuden till allt, för att sedan kunna tacka nej till nästan allt. Det ska vara SJÄLVvalt. Inte påtvingat, för då är man ENSAM. Tanken på att ALLA ANDRA gör massa saker en fredag- och lördagkväll, gör att jag hellre dubbelbokar, än har en enda helgdag fram till jul, som inte är uppbokad. Att veckodagarna ekar tomma är lika viktigt, för det är då JAG SKA ANDAS. Att man skulle kunna ha roligt en vardag och andas på en helg, finns inte på kalendern.

Eftersom spontanitet bara får plats på helgen, tänkte jag att jag skulle springa vidare, när jag idag sprang på en kompis. Jag vet inte om det är för att vi lärde känna varann på Stora Lugnet, men jag stannar upp. Jag slutade ju ändå att springa för länge sen. Vi går upp för Svingeln och pratar om att det är lika illa, även om man inte är den där singeln. Nästan värre. Med kollektiv ensamhet. Sen säger hon att hon inte vill åka kollektivt, och så tar vi sällskap hela vägen hem.

Och konstaterar, att ibland händer det bästa när man stannar upp. Svettig, på Vasaplan, en helt vanlig torsdag.

Kollar mobil