I dag ska jag lämna den här ön, Biskops-Arnö det vill säga, där jag har befunnit mig den senaste månaden och där jag kommer att befinna mig två terminer framöver. Det känns märkligt. Världen blir liten när man bor på en ö. Den krymper. Man ser samma scenerier, samma ansikten på frukosten, lunchen, middagen, på lektionerna och på fritiden. Trivialiteter blir viktiga: för elevrådet är det just nu en kärnfråga att soppa inte ska serveras till måndagslunch.

Till och med mina drömmar blir mindre. Härom dagen drömde jag att en klasskamrat skällde ut mig för att jag inte tog skrivandet på allvar. I natt drömde jag att Daniel Sjölin satt i matsalen här på ön, jag funderade på att gå fram till honom men hans axlar var höjda, han såg upptagen ut. På ön finns ingen bio, inga krogar och inga kaféer – men något man KAN göra är att promenera runt ön och notera hur asplöven långsamt går från grönt till gult till rött. Det har blivit en hel fritidsaktivitet.

Jag har känt den här känslan förut. Den påminner mig om tidigare i år när jag var turist på Zanzibar, där jag konstant salongsfull vandrade runt på beach resortens inmurade areal. Allt fanns inom armlängs avstånd: restaurang, bar, butik, massagesalong, volleybollplan, tvättstuga, pool, strand, hav.

Zanzibar varade ju bara ett par veckor. Men jag lekte då med tanken på hur det skulle vara möjligt att fastna i det där, om man var tillräckligt rik, hur man skulle kunna stanna i den slutna världen och lomma runt i en konstant berusning och med tiden sluta läsa dagstidningar, sluta bry sig om det som hände utanför murarna, tills dess att hela världen var det man hade framför ögonen.