Nu var det 2013, det år som av allt att döma kommer att innebära min slutgiltiga övergång från studentliv till kall och likgiltig arbetsmarknad. Det är en smula nedslående, måste jag säga, att tala med kamrater som nyligen tagit examen och som lägger ut texten om hur otroligt TRÅKIGT det är att jobba, vana som de är vid onsdagsöl och måndagssovmorgnar. Denna typ av post-student life depression verkar inte alldeles ovanlig. Men för att något ska kunna sägas vara tråkigt måste det sättas i relation till något som är roligt – och vad är egentligen roligt, då?

Vissa kanske tycker att det är roligt att helt enkelt inte jobba, att vara lediga, att detta är en icke-syssla som de ALDRIG någonsin kan ledsna på, men detta är en kategori av människor som i alla fall jag  inte tillhör. Att vara sysslolös uppenbarar alltings inneboende intighet; människan behöver DISTRAKTIONER, hon behöver sättas i arbete för att glömma livets ultimata fåfänglighet. Och nu låter det som att jag koketterar med min apati som någon osnuten gymnasieexistentialist, men det är inte riktigt min mening. Såhär ÄR det ju bara. Detta är verkligt.

För att kunna uppskatta sysslolöshet krävs alltså helst att den kommer i något så när portionerade doser, så att man får längta efter den och därmed kan förmå sig att uppskatta den. Vilket på sätt och vis är ett HJÄRNDÖTT resonemang att rätta sitt liv efter – det är som att hävda att man bör sitta på en spik en timma varje dag för att kunna uppskatta hur jävla skönt det är att INTE sitta på en spik de resterande tjugotre. Eller att såga av sig en arm i hopp om att det ökar lyckan över att ha den andra kvar i behåll.

På senare tid har jag blivit mer och mer övertygad om att det inte finns så himla mycket man kan göra åt sin upplevelse av lycka. Man är ungefär så lycklig eller sorgsen som man är, oavsett hurdana ens livsomständigheter är eller kommer att vara. Nu förutsätter jag förvisso att man befinner sig rätt högt upp på Maslows behovstrappa (min psykologflickvän hävdar att Maslows behovstrappa är rena rama STENÅLDERN, men för mitt resonemangs skull tillåter jag mig denna referens) och att man inte har något vidrigt barndomstrauma som ligger där och skaver som en båt mot själens brygga.

Det jag menar är att jag inte tror att jag vore vare sig lyckligare eller ledsnare om jag var, säg, 50% rikare eller fattigare än vad jag är i dag. Om jag hade en vackrare näsa, soffa eller kunde jonglera. Eller om jag tvärtom var avesvärt fulare, pälsallergiker och hade en mobiltelefon med glappande batteri. Jag misstänker att man är född med en hjärna som har en viss fallenhet att vara munter eller dyster, en viss konstitution, ja ett särskilt ANLAG för att känna lycka, och att det inte finns så jättemycket vi kan göra åt det om man ser till livets yttre omständigheter.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om detta är en betryggande eller rent ut sagt HISKELIG tanke. Men jag kan åtminstone känna mig nöjd över att jag är en i grunden hyfsat glad människa. Och det är det många av oss som är, men man måste orka lite också.