Jag tar tillbaka det där med diagnoser. Jag har upptäckt att jag har regredierat till en sådan nivå att jag anser att det inte kan förklaras på något annat sätt än att jag lider av en sådan allvarlig Nostalgi-problematik att det krävs en diagnos för att förklara problemets omfattning.

Som ett barn vaknar jag alldeles för tidigt på lördagsmorgonen. Nej, jag fyller inte år, men Mysteriet på Greveholm har återuppstått. Fylld av förväntan sätter jag mig framför datorskärmen. Kvällen innan övervägde jag att att sova över hos en kompis som har tv, eftersom jag verkligen ville se första avsnittet direkt, och inte behöva vänta tills det lades upp på Svtplay. Till min stora lycka upptäcker jag att det är tillgängligt redan 8.45. Det är med skräckblandad förtjusning jag sätter mig och tittar. Tänk om jag blir besviken? Minns hur det var när jag tittade på Jul i Kapernaum och han Viktor med hästen inte alls var lika snygg som jag mindes honom. Skådespelarna i årets julkalender är dock utbytta, förutom de två spökena, så jag förväntar mig inga exakta kopior.

När jag sett klart första avsnittet vet jag inte riktigt vad jag tycker. Är skeptiskt till den, enligt mig, bristande skådespelarinsatsen av den skrivmaskinsknappande pappan i familjen, men resten tycker jag gör det bra. Känner dock att jag behöver lite input från de vänner som också bänkat sig framför första avsnittet. Hur bra var det? Mitt (bekräftelse)behov av att diskutera julkalendern med andra får gehör när jag slår upp dagens DN och läser att en ny interaktiv tjänst ska lanseras, som kopplar ihop sociala medier med tv:n. Kanske behöver jag alltså inte bo med någon för att dela morgonens tv-upplevelse?

Jag fortsätter i nostalgins tecken när jag åker till IKSU för att gå på 90-talsstep. Min längtan efter att höra Spice Girls och Aqua tar över skammen jag känner när jag inte hänger med i stegen. Brukar skylla på att det skulle bli svårt för vem som helst att hänga med om man väljer att sjunga med i alla låtar.

Efter step-passet går jag på klädbytar-dag och plockar på mig en baby-rosa kofta som får min hud att se ännu blekare ut än vad den är, men den påminner så mycket om en tröja jag hade för länge sen, att jag inte kan motstå den. Jag är fortfarande euforisk efter step-passet. Men det är varken ”Dr. Jones” eller ”Who do you think you are” som jag nynnar på i duschen, utan intro-melodin till Mysteriet på Greveholm. Det avgör saken. Betyget på första avsnittet av årets julkalender: Klart godkänt.