Vi hade ett norrlandsseminarie på Biskops Arnö härförleden. Det var kul! Skönt att få känna sig som en kränkt minoritet ibland, vilket jag (tillsammans med de inbjudna norrlandsförfattarna) alltså fick tillfälle att göra. I sanningens namn har jag väl aldrig lidit några större kval av att komma norrifrån, men kränkt kan man bli ändå. Av Norrlands Guld-reklamer till exempel! Jag såg en Norrlands Guld 2,8% för ett tag sedan, på burken stod att läsa: ”Det här ölet är precis som Norrland. Det är friskt och fräscht. Det är inget tjafs och inga konstigheter. Man skulle kunna säga att det är sig själv, om nu ett öl kan vara sig själv”.

Och sådana här banala eller rent destruktiva romantiseringar är ju faktiskt ganska störande. För om det ligger någon sanning i att det är mindre ”tjafs” och ”konstigheter” i norra Sverige så beror ju detta enbart på att folk i norr är vettskrämda krakar som inte TÖRS berätta hur de mår eller känner eftersom de är emotionellt kuvade människor. Den där bristen på ”tjafs” beror ju enbart på att tjafset, det låser man inom sig, vilket man blivit fostrad att göra, man gömmer det djupt inne i kroppens valv tills det tränger så hårt mot väggarna att man måste sätta spritflaskan mot läpparna (eller fingrarna mot tangentbordet för att näthata ut sin frustration) för att undvika att spy ut en massa ”konstigheter” på sin omgivning, för att att snacka om det, å, sånt gör bara sörlänningar och bögar.

Alla som köper Norrlands Guld kan alltså tänka sig att varje inhandlad burk bidrar till att nära en myt som gör det svårare för en tonårig, homosexuell norrlänning att komma ut, för det är ju så jävla ”tjafsigt” och ”konstigt” att vara en fikus. Och detta sätt att romantisera inavlad gubbmentalitet och psykisk ohälsa kan jag verkligen ställa mig skeptisk inför. Det är en svaghet att INTE tjafsa.