Kvällarna brukar bli sena när ett nytt nummer av Vertex snart ska ftp:as till tryckeriet. Det är många pusselbitar som ska pillras på plats. Finns det dessutom en webbtidning som ska göras om och vara klar samtidigt som det nya numret ligger i tryckpressarna händer det lätt att kvällen glider över i natt. Rätt många gånger har jag alltså i halvdvala promenerat genom nedsläckta och knäpptysta universitetskorridorer med sikte mot cykeln och sängen.

Det är sällan det händer något anmärkningsvärt. Campus är dött på natten, förutom en och annan förbiglidande väktare och ett och annat fönster som lyser, där en doktorand eller forskare jobbar järnet för att bli klar med sitt projekt.

Men för ett tag sedan hände det en sak.

Vertex i Sam-huset.

KLOCKAN HADE PASSERAT MIDNATT. Jag hade låst redaktionsdörrren och robotaktigt travat mot den mindre entrén i Samhällsvetarhusets långsida mot dammen. Jag hade, som många gånger förr, tryckt på den vita knappen för att låsa upp entrédörren inifrån och börjat trycka upp den.

Plötsligt, från ingenstans, glider det då in en man i den inglasade hallen. Jag rycker till. Han tar tag i dörren som jag fortfarande håller på att skjuta upp. Hans klädsel drar ögonen till sig. Byxorna är inte helt rena. Skorna av udda modell. Håret ovårdat. Kort sagt, det här är en man som gått sin egen väg, och det syns.

JAG KÄNNER PÅ MIG ATT HAN STÅTT därute och väntat på att någon ska gå ut för att han ska kunna komma in. Min reaktion, som jag senare ångrar, blir ordningsmannens.

”Man måste ha passerkort för att gå in här”, säger jag snabbt och nickar mot kortläsaren vid dörren.

Han nickar och ler och trycker sig förbi. Han är redan inne.

Det pirrar till i min mage.  Det känns som att han blåst mig – på vad vet jag inte.

”Har du passerkort?” säger jag så bistert jag förmår.

Han vänder sig om, ler ett leende jag skulle vilja beskriva som på samma gång skuldmedvetet och trotsigt.
”Jag har passerkort”, säger han och vi vet båda att det inte är sant.

Jag kan inte gärna ränna efter honom och med våld baxa ut honom, så jag rycker på axlarna och släpper dörren. När jag kommit ut står jag kvar och tittar in genom glasväggarna för att se vart han ska ta vägen. Han går sakta uppför stentrappan, vänder sig om, ser att jag tittar, dröjer med sitt vägval.

NÄR JAG CYKLAR HEM TÄNKER JAG  på de korta sekunderna vid entrén. Ganska snart suckar jag över mitt beteende. Jag blir alltmer säker på att mannen tänkt sova över någonstans därinne. Kort sagt: En hemlös. Vad är hans historia? Har han pluggat här tidigare? Varför söker han sig till campus för att övernatta? Vad tänker han på innan han somnar?

Att försöka ta reda på sånt hade varit betydligt mer givande än att agera halvmesig dörrpolis.

Jag ska försöka lära mig nåt av misstaget, tänker jag innan jag somnar.

BERTIL JANSON