Idag fick vi lära oss på föreläsningen att man kan ha ett fel i Amygdala som gör att man fokuserar på en persons näsa, i stället för att fokusera på personens ögon. Och ögonen sägs vara själens spegel. Men jag är övertygad om att det är näsborrarna som är själens spegel.

Vi har varit på föreställningen Älska mig. Efteråt kommer Någon fram. När Någon har gått tröstar Fotografen mig med att hans näsborrar ju för fan är som två svarta hål. Och de syns extra mycket när han kastar tillbaka sin lugg som han inte ens behöver kasta tillbaka, för han har ju klippt sig. Fotografen säger att mina näsborrar också blir stora när jag skrattar. Att de fladdrar.

Jag går in på Facebook för att se om det verkligen stämmer att Näsborrens näsborrar är så där stora. Det visar sig att han har ändrat sin profilbild. Bredvid Näsborren på bilden sitter någon. Hon har på sig en kofta med renar på. Den sticks.

Vi går vidare. På dansgolvet snor jag en girlang från någon och sliter av två julgranskulor från krogens gran och hänger dem i öronen. Låter Fotografen ta massa bilder på mig. Byter profilbild till en av dem.

Avståndet till altaret, som jag tänkt att Näsborren och jag ska vandra fram till, blir allt längre. Och när jag väl nått fram, är det inte vi som står där, utan mina bilder som Fotografen tog, och som nu har offrats på altaret. Bilderna ska ställas ut på Fotografens galleri, dit avståndet blir allt kortare. Att Näsborren har sin studio bredvid har ingenting med saken att göra. Det handlar om att offra sig för konsten. Jag klär i offerkofta. Den kofta jag har på mig på bilderna liknar den som tjejen bredvid Näsborren har på sin profilbild. Men min kofta är mycket skönare än koftan jag en gång hade med renar på. Den stack så mycket att jag gav bort den till någon. Någon som också har stora näsborrar. Och som har bestämt sig för någon utan näsborrar. Som fladdrar.