Jag står i micro-kön när det faaantastiska årsbeskedet från CSN dyker upp på mejlen. Effektivitetskåtheten får mig att logga in direkt. Har inte blivit så rädd för siffror sedan en lägenhetsvisning i Stockholm. Varför åkte jag till USA för att gräva guld, när det bara resulterade i en gigantisk skuld? (Ursäkta det billiga rimmet.)

Därefter går jag till föreläsningen. Blockerad av det mångsiffriga skuldbeloppet är jag osäker på om jag förstår allt föreläsaren säger. Men jag uppfattar det som att olika personligheter fokuserar på olika tidsperspektiv. Vissa tänker mycket på det som varit, andra på det som är, eller på det som ska komma. En av tidsperspektiven kan kopplas ihop med psykopatologi, sägs det. Jag vet inte vilket tidsperspektiv detta är, men anar att bakåt-tänkande kan kopplas ihop med nostalgiproblematik.

Jag börjar läsa på de gamla lägertallrikarna igen och hittar en kommentar som skiljer sig från de andra; ”Du är bättre än din musiksmak”. Min eviga längtan efter att passa in resulterade i att jag lät bli att lyssna på Kents låt Elit. Och det är synd, för annars kanske jag hade förstått att jag sprang i USA för att stå still.

I USA hade vi plåster på näsan som skulle vidga näsborrarna och optimera luftflödet. Jag sprang så ivrigt att jag ramlade. Länge har jag försökt hitta ett plåster för de ärren.

Men så råkade jag träffa någon som berättade att man kan andas utan näsan. Någon råkade vara samma person som lade märke till mina fladdrande näsborrar. Och det var så jag insåg, att det inte är plåstrade näsborrar som tar mig framåt, utan fladdrande näsborrar.