Pappa kallar det Mosås-syndromet. Han och mamma skulle cykla från Jönköping till Örebro. När de hade kommit till Mosås tänkte de att allt skulle kännas som en enda nedförsbacke. Men när de till slut såg målet blev varje millimeter en maraton och värken i rumpan var plötsligt outhärdlig.

Jag har också värk i rumpan. Kan inte avgöra om det är för att jag suttit för länge på de otroligt oergonomiska stolarna i Samvetar-huset, eller för att det enda jag gjort de senaste dagarna är att sitta. Framför en dator, stirrandes på en rapport som av någon anledning inte skriver sig själv.

Vi har hållit på så länge nu. Tragglat med samma kurs sen i våras. Någonstans i maj hade jag ledsnat, och förstod att hela hösten skulle bli en lång uppförsbacke.

En kan tycka, att det nu borde vara en nedförsbacke, när jag faktiskt kan se målet. Men varenda cell i mig känner mer motstånd än nånsin, så fort jag ens ser loggan för universitetet. För att inte tala om Google Drive, som jag har utvecklat en allergi mot. Så fort jag ser symbolen för platsen som numera är mitt andra hem, börjar jag att kallsvettas.

Det luktar till och med rapportskrivande i min lägenhet. Alla dessa versioner som skrivits ut från min egen skrivare. Detta eftersom det går fortare att åka hem, skriva ut, och åka tillbaka till skolan, än att vänta på att en av bibliotekets datorer ska hinna fatta att man vill skriva ut. Om man ens kommer in på datorerna vill säga, med den nya CASsa inloggningen.

Det nya CAS-systemet var för övrigt orsaken till att jag missade den senaste versionen av schemat för denna kurs. Så jag anmälde mig glatt till Tunnelloppet som går av stapeln i helgen, bara för att inse att det var ett mål jag aldrig skulle nå.

I stället åker jag på retreat för att sitta still. Och hoppas på att jag återfår tron på att jag kommer att stå där i juni med ett examensbevis. Utan eftersläpande kurser och otagna poäng. Det vore ju dumt att falla på mållinjen.