Har precis gett upp att jag innan tentan kommer att lära mig alla steg i KBT-behandling för depressiva klinter, när Modern Psykologi dimper ner på hallgolvet. Där läser jag att TV-serier kan hjälpa personer med utmattningsdepression, enligt en studie vid University at Buffalo i USA. Man lät deltagarna se på repriser av sina favoritserier. Det interagerande som skedde med rollfigurerna i serierna hade en vilsam effekt på klienterna och gav dem lite av kraften och orken tillbaka. (Tvivlar dock på att någon skulle uppleva en vilsam effekt efter att ha sett sista avsnittet av säsongens Downtown Abbey.)

Kanske kan jag strunta i alla de olika stegen i hur man kan gå tillväga när man arbetar med depression, och i stället rekommendera repriser av ens favorit tv-serie? Men det kommer knappast att ge mig någon poäng på tentan. Det gläder mig ändå att läsa reportaget; att titta på en tv-serie man tycker om är även bra för välbefinnandet. Dessutom fungerar det som psykologiskt utmanande sparring-partner för ens personliga utveckling, enligt den danske sociologen Emilia van Hauen. Att det skulle vara passiviserande att titta på tv-serier stämmer alltså absolut inte. Därmed kan jag nu rättfärdiga mitt maraton-tittande på den franska psykologiska thrillern Gengångare. Rättfärdigande är för övrigt en vanligt återkommande försvarsmekanism i mitt liv. Jag hittar nästan alltid något som stöder påståendet att mitt beteende är helt i sin ordning och inte alls någon typ av undvikande.

Nästa undvikande-beteende att hitta stöd för är detta med skrivandet. Jag bläddrar lite till i Modern Psykologi och fastnar vid en text om det mänskliga behovet av att skriva sin egen historia för att förstå sig själv. Är det inte fantastiskt? Mina två vanligast förekommande undvikandebeteenden har plötsligt fått upprättelse av årets tidskrift 2012. (Modern) Psykologi är nog inte så tokigt ändå. Hoppas att jag får godkänt på tentan.