Sitter och läser reportage om Mirakelmänniskorna. De som redan i min ålder, eller till och med tidigare, har hunnit med att vara världsmästare, musiker, poeter, skådespelare, regissörer, modeller, konstnärer och kanske även fredsambassadörer. Det vore väl en sak om Mirakelmänniskorna har varit en av dessa saker. Men nej, Mirakelmänniskorna har varit allt detta, i ett och samma liv. Jag kan komma på två tänkbara förklaringar: 1. De är inte människor. 2. De har mer än 24 timmar på sina dygn.

Medan jag kämpar med att få vardagen att gå runt och inte äta helfabrikat allt för ofta (och när jag väl har med matlåda, inte ha platsförpackningar, bisfenol är ju farligt!), inte sitta still allt för mycket, inte göra för många impulsköp, inte glömma för många åtaganden eller mejl, inte komma för sent för ofta, samt hålla efter saker i hushållet (ni vet; inga hårbollar i avloppet, inga fettklumpar i diskhon, inga bananflugor i komposten, inga dammråttor i hörnen, inte en översvämmande tvättkorg), så verkar dessa Mirakelmänniskor alltså ha hunnit med att göra karriärer inom samtliga tänkbara områden. Nåja, kanske har de inte en examen i kvantfysik (men däremot troligtvis i litteratur- eller filmvetenskap, alternativt en läkarexamen) och inte är de heller kvalificerade för nobelpriset inom någon av de naturvetenskapliga ämnena. Men det (enda?) jag aldrig har drömt om att bli är något stort inom naturvetenskapen, så frånvaron av ett nobelpris hos Mirakelmänniskorna gör mig inte mindre avundsjuk.

Men det är nu, just nu, jag kommer till slutsatsen, att finns det någonting som trots all denna prestationsångest, fortfarande är kul att utföra, så är det att få utttrycka sig, som jag gör just nu. Genom text, tal eller sång. Det är alltid tillfredsställande. Oavsett om någon läser eller hör mig. Tränandet däremot, är bara kul när jag gör framsteg. Matlagandet bara roligt om jag (för en gång skull) lyckas åstadkomma någonting ätbart. Tvätten, ja den är aldrig rolig. Jo förresten, när ingen strumpa har blivit uppäten av den eviga strumpmurveln, utan varje strumpa mirakulöst nog har hittat sin partner i torktumlaren. Men annars, annars är jag allt som oftast någon annanstans när jag gör det jag gör. Men när jag får uttrycka just detta, det jag tänker och känner, då är jag fri. Och just då spelar det faktiskt ingen roll vad andra har åstadkommit och vad jag inte har åstadkommit. För jag får uttrycka min frustration över det. Och det räcker. Så långt att jag faktiskt känner mig…nöjd? Nu är det dags att sova. Det är en dag i morgon också. Med träning, handling, matlagning, tvätt, dusch och andra värdsliga ting. Kanske blir det lite tid över till skrivande. Eller läsande om ännu en Mirakelmänniska…