Föreläsaren säger att en grupp ibland måste få regrediera, frångå den primära arbetsuppgiften till förmån för den sekundära. Men att regrediera är min primära arbetsuppgift.

Årskurs tre. Jag blev arg för att de andra inte ville öva på Spice Girls lika mycket som jag. Sedan dess har solo varit min melodi.

På mellanstadiet fick jag sitta i ett enskilt rum när jag skulle göra multiplikationstabellerna. Jag förde statistik över hur många fel jag haft på glosförhören. Ville försäkra mig om att ingenting fått mig att frångå min primära arbetsuppgift.

Jag slutade med fotbollen och basketen, eftersom inte alla sprang så fort att de blev tårögda. Att det hade med vindens hastighet att göra var inget jag stannade till för att fundera på.

I sjuan gjorde jag slut med mina kompisar när de ville studera stringtrosor. Vi var väl ändå i skolan för att lära oss? 

På friidrotten lyssnade jag på Ted Gärdestad i lurarna när de andra drack vin som var billigare än vatten. Vi var väl ändå där för att träna? Av samma orsak lät jag bli Robin i hood-tröja. Man kan inte göra armhävningar bredvid någon man vill göra armhävningar på. Då kanske kvalitén på armhävningarna försämras. Och när vi var i Italien på träningsläger åt jag ingen glass. Det var för kallt, precis som i Kansas. Där fanns en konstant glassbar, men jag lät bli. En sekundär uppgift får inte ner sekunderna. Så jag samlade study hours i biblioteket i stället.

Nu handlar den primära arbetsuppgiften om att hålla sig till en cigarr och inte dela den med någon annan. Men Draken, han har nog cigarrer så det räcker på annat håll. Jag tar ett bloss. Ibland är en cigarr bara en cigarr. Tänker på den primära arbetsuppgiften och att jag inte borde länka den här texten på Facebook. Men jag gör det ändå. För den primära arbetsuppgiften har brunnit upp.