När krutröken äntligen har lagt sig efter min uppsats i religionsvetenskap är det dags för en ny, denna gång i litteraturvetenskap. Eftersom uppsatsen handlar om autofiktion friskar jag upp minnet med Karl Ove Knausgårds Min kamp. Någon gång, när stjärnorna står i rätt kurs, ska jag sätta mig ned och skriva en riktigt lång och tråkig essä om ”imitationens och skammens roll” i Karl Ove Knausgårds författarskap, signifikativt för alla hans romaner.

I Min kamp lider romanjaget av att inte kunna uttala bokstaven r, något som pappan driver gäck med genom att härma honom; i debutromanen Ute av verden (1998) upptäcker huvudfiguren Henrik Vankel med FASA hur hans teatervänner efterapar hans bristfälliga skådespeleri bakom ridåerna; i En tid för alt (2004) är det självaste Abel som narrar Kain för dennes kalviga gångstil. Samtliga av de som blir utsatta för härmaperiet reagerar med skam, den HUVUDSAKLIGA känslan hos Knausgård.

Varför är det då så hemskt att bli utsatt för imitationer? Kanske för att de låga tankarna en har om sig själv visar sig finnas också hos andra. Så länge ens känslor av tillkortakommande hålls gömda i det inre så har man dem under uppsikt, under kontroll, varför man kan leva i tron att man skyddar sin akilleshäl. Eller att svagheterna kanske rentav BARA finns i det inre, att de är inbillade. Men att bli utsatt för en hånfull imitation i det läget bevisar att det man upplever som svagheter faktiskt INTE är hjärnspöken utan något som är giltigförklarat också i det yttre, ett faktum ute i världen.

Men strunta nu för guds skull i allt det där. När jag läste om Min kamp lade jag märke till två saker med mig själv: 1) Romanjaget drack en kopp te, vilket gjorde mig så sugen på te (jag dricker vanligtvis ALDRIG te) att jag faktiskt avbröt läsningen för att koka mig en kopp. 2) Romanjaget åt färska räkor, vilket gav mig sådana cravings efter det nyssnämnda att jag genast började planera för hur jag på snabbast möjliga vis kunde komma över ett parti och trycka dem så långt ner i halsen som möjligt.

Det talas ju till LEDA om hur mycket reklam och produktplacering som väller över oss när vi kollar på teveserier, film eller loggar in på facebook etc etc. Sällan talas det om skönlitteraturens makt i dessa lägen. För att litteraturen är för fin? För att den står över slika anklagelser? Jag säger er: det gör den inte mindre potent som annonsblad. En timme i läsfåtöljen med Min kamp och den har redan sålt in två produkter hos dess lättledde läsare (jag).

Så kanske borde också författare slå mynt av detta i högre grad? Kanske finns här oanade möjligheter för påvra poeter att dryga ut kassan? Stick Håkan Nesser några lax så kanske han kan skriva in att Van Veeteren käkar Big Tasty? För rätt pris kanske Bruno K. Öijer kan övertalas att döpa sin nästa diktsamling till Medan nicoretteplåstret verkar eller Svart som iPod 4? Och vad gäller Knausgård finns ju en GIVEN romanserie av skönlitterära reklamblad kvar att skriva, som kan gå under namnet Min kampanj.