Dagen innan kårvalet. Min vän berättar hur hon funnit sig själv sittandes på toaletten och inmundigat sin lunchlåda.

Jag bestämmer mig för att inte rösta. Åker på retreat i stället. För att i 36 timmar inte behöva fråga hurmårdu och säga ja, jag har ett bra liv och nu väntar en perfekt sommar och därefter höst och vinter och vår och ett helt jävla liv, och varför står vi egentligen här och pratar för vi vet ju att vi inte bryr oss.

Jag tänker, att det är synd, att det ska till retreater och toalettstolar för att känna att det är okej att välja Själv.

Så vi startar ett nytt parti, min vän och jag. Lunch-retreat-partiet. Vår ända stjärtefråga är tysta lunchrum. Där man inte behöver prata med sig själv i telefonen, eller vara upptagen med den avstängda datorn.

Finns det fler som vill äta själva, men inte på en toa? Lätt.