Här om dagen kom jag på mig själv med att somna på den föreläsning jag hade sett fram emot mest under terminen, om existentiell psykologi. Det som väckte mig var att föreläsaren berättade om hur han en gång somnade när han satt i terapirummet med en klient. Inte ens en föreläsning om hur man som terapeut, eller snarare om man som terapeut, kan tackla frågor om vad meningen med livet är, kunde hålla mig vaken. Med andra ord: det är dags för lov.