Vi har grupparbete. De andra sitter och skämtar om någon scen från Nile city. Jag med. Men i själva verket googlar jag ”Neily city tv-show” när jag ska skriva det här inlägget eftersom jag aldrig har sett det och än mindre vet hur det stavas.

Precis som på Spexet, när man förväntades veta att det var Nalle Puh som åsyftades när de sa att han hade fingrarna i honungsburken. Jag tittade inte på Disney när jag var liten. Mamma och pappa tyckte inte om multinationella företag. Jag förstod varken vem som var Kanin, Ior eller den där kängurun som jag inte vet vad den heter. Någon jämför mig med Nalle Puh, men säger att skillnaden är att jag har fingrarna i jordnötssmörsburken-burken i stället. De andra fortsätter att skratta åt Nile city, som jag nu tror att jag vet hur det stavas.  Jag låtsas vara djupt försjunken i statistik på min I-pad, men egentligen läser jag DN och drömmer mig bort.

Någon retar mig för att jag har både en Ipad och MacBook Air och säger något om att pappa betalar. Om de bara visste att jag har min Ipad för att det blev för jobbigt att sätta klisterlappar på alla reportage och recensioner som var intressanta (tänk att det finns en funktion som sparar de artiklar man vill läsa!). Någon frågar varför jag är så sur. Den här gången har jag alltså tydligen inte skrattat med. Jag överväger att berätta om mitt tv-frånvända liv och att min Disney-kunskap inte sträcker sig längre än till Lejonkungen (,fick den faktiskt på VHS när jag fyllde 8). I stället lägger jag till ett skratt. Jag får vara med igen. Vad lätt det är att låtsas.

Lite senare tar batteriet slut på någon av de andras Mac-apparater. Då är det min Ipad som lånas ut. Jag vill säga att nu var det inte så dumt att jag hade en MacBook också va?, men i stället tjoar jag ”klart du får låna”, gladare än Rudolf i Sunes Sommar, som är den enda populärkulturella (?) referensen som jag har växt upp med. Och åter igen påminns jag om hur lätt det är att låtsas.