Under jullovet åkte jag till Kamerun i Afrika för att hälsa på en vän som jobbar där. Jag hade hoppats att resan skulle omvända mig från navel-skådare till en Moder-Theresa-liknande gestalt. Men tyvärr verkade det inte räcka att se barn med utstående navlar för att jag skulle sluta studera min egen.

Jag berättar om besvikelsen för en vän och vi börjar prata om Maslows behovstrappa och att vi kanske befinner oss på steget högst upp -självförverkligande. Och att det är därför vi inte nöjer oss med allt det där andra som vi redan har. Nej, vi vill bli konstnärer också. Skriva böcker, måla tavlor och göra musik. Förverkliga oss själva och våra drömmar.

Vännen och jag säger hejdå och jag sätter mig på tåget mot Umeå. Beklagar mig över vintern, det dåliga utbudet i bistron och det långsamma wifi:et.

Eftersom internet inte fungerar börjar jag läsa Kupé. Det står om tillvänjningseffekten. Teorin om att vi vänjer oss vid det vi har och därför fortsätter klaga på vintern, det dåliga utbudet i bistron och det långsamma wifi:et. Trots att jag för mindre än två veckor sedan trodde att jag skulle avlida av hetta, den totala frånvaron av internet, mjölk-pulvret och flingorna som utgjorde min frukost , middag och lunch.

Efter att ha läst artikeln om tillvänjningseffekten skriver jag detta och lägger upp det. Att skriva texten bara för mig själv finns inte på kartan. Jag befinner mig ju på trappsteg 5 i Maslow’s behovstrappa. Då kan jag inte sträva efter något lägre än självförverkligande. Det vore ju att sjunka lågt.