Bertils senaste blogginlägg (http://vertex.nu/blogg/nattligt-tabbe-pa-campus/) fick mig att minnas en liknande episod jag var med om förra sommaren, som väl också kan klassas in i den något spekulativa genren Människor-som-har-det-bra-ägnar-en-förflugen-tanke-åt-människor-som-har-det-dåligt (no offense, Bertil!).

Året är 2011, månaden är juni, jag befinner mig med vänner i Göteborg, närmare bestämt i Slottsskogen, det är soligt och jag har inte sovit något natten innan då den tillbringats på Arlanda Sky City. I Slottsskogen pågår Where the action is, musik strömmar över nejderna, men jag bryr mig föga om det, vill bara filthänga i Slottsskogen.

En gestalt närmar sig på håll. Det är en man runt de femtio som tillhör den demografiska gruppen ”alkis”, han har grå mustasch och lite köttigt ansikte, ja, jeansväst också tror jag tamefan. Han börjar babbla och fråga om våra namn och förehavanden men vi kan ju inte mötas någonstans, det är omöjligt, vi är på helt olika ställen, olika ställen i livet för all del men framför allt är han full och vi är nyktra, det är den kritiska variabeln, han befinner sig i det sorglösa och lätta och det gör nu inte vi. Ja, vi är väl glada, men inte sorglösa, för helt sorglös kan man bara känna sig när man dricker.

Så vi säger åt denne man, vars namn jag hör men inte för en sekund lägger på minnet, att vi inte har någon lust att tala med honom, att vi vill vara för oss själva, att han borde gå. Han blir arg och börjar raljera och sätter sig på huk vid vår filt och undrar vad det är med honom vi inte tycker om. Vi återupptar våra avmätta avvisningar och jag känner att gubben förmodligen inte kommer att försvinna så lätt, han har hakat upp sig på det här nu och vill att vi ska reda ut någonting, han är full och han vill prata och har av slumpen utsett oss som sina tillfälliga stallpartner.

Och eftersom det finns kvinnor i sällskapet upplever jag något slags manlig pliktkänsla – ”heder” skulle man kanske kunna kalla det om detta inte var ett dött begrepp i vår tid och kultur – som innebär att det är min lott att ryta ifrån och beledsaga gubben därifrån. Men tänk om han bara skrattar åt mig? Tänk om han skiter fullständigt i mina förmaningar och knuffar mig så att jag inför allas ögon stapplar till? Å, den eventuella förnedringen! Våra största rädslor ligger i förväntan, skrev Balzac.

Och det är väl med dagens mått mätt löjligt att känna något slags ansvar att uppfylla en manlig idealbild. Men så är det. Jag kan ingenting om sport och är inte händig för fem öre, jag har bara två bra klassiskt manliga attribut som jag uppfyller och därmed försöker vårda ömt, och det är dels att jag kan bära tungt (inte anmärkningsvärt tungt men ungefär så tungt som alla män i min ålder kan bära) och dels att jag vid tillfällen kan uppbåda viss pondus och nyttja denna till att på ett effektfullt sätt skälla ut människor (vanligtvis myndighetspersoner över telefon).

Så jag reser mig och ber på skarpen mannen gå, vilket han inte vill göra utan att först problematisera de olycksamma förhållanden vi hamnat i, så då får jag ta mannen i armen och leda honom därifrån, vilket faktiskt fungerar, även om han vid ett tillfälle rycker till med armen och rubbar min balans så att jag tar ett löjligt litet omotiverat danssteg; en avgrund av manlig skam öppnar sig under mig men jag lyckas gira den.

Vi går en bit över grönområdena, musiken strömmar fortfarande från den intilliggande festivalen, gubben drar i min arm men följer mig tills jag stannar upp. Och då ser jag mannen i ögonen, vilket jag generellt sett inte tycker om att göra men för åratal sedan bestämt mig för att göra ändå, just eftersom jag vill vara en som ser folk i ögonen, och så klargör jag att nu får han för fan bege sig därifrån och att jag kommer att bli jävligt jävligt förbannad om han kommer tillbaka, och vid det här laget är jag ganska arg, för att bli arg är bland det lättaste som finns, det räcker nästan med att intala sig att man är arg så blir man arg, det fungerar väl så med alla känslor i och för sig men det är avgjort svårare att tänka sig glad än att tänka sig arg.

Och gubben ser på mig genom sitt köttiga ansikte, oförstående och uppriktigt sårade ögon, och jag känner ett stort medlidande, för det är väl ingen större skillnad på hur korkat han eller jag beter oss när vi är fulla, det kanske är en framtida spegelbild jag tittar på, med enda skillnaden att just nu råkar han vara den fulla, den glada och korkade, den som befinner sig i det sorglösa och lätta, den som ännu inte begriper vad han gör för fel.