När jag fryser blir jag blå om läpparna. Först trodde man att det var epilepsianfall. Men mina föräldrars bekanta var läkare och kunde intyga att så var inte fallet. Jag fortsatte dock att vara blå, på hälsenorna. Men det gjorde inget. Jag fick vård fortare än min borelia-sjuka vän. För på Idrottsprogrammet jag gick hade vi en garanti att få sjukvård inom 24 timmar om något hände. Det var så min röda läppstifts-karriär tog sin början. Jag gillade inte när folk trodde att färgen blå var självvald.

Efter studenten konsulterade jag i stället min på den tiden läkar-studerande syster för bland annat eldsvåda under armarna (Rakning + Absolut Torr = INTE sant), o-gyn-samma affärer, samt mystiska hudutslag och leverfläckar.

En gång missförstod en dansk läkare mig. Då var det bara att ringa upp min syster som fick förklara mitt ärende. Det gällde den så kallade trombocytfunktionsdefekten, när blodet stelnar långsamt.

Att utreda om jag hade trombocytfunktionsdefekt tog en lika lång evighet som det tar för mitt blod att stelna. Men till slut kunde läkarna ändå konstatera att jag faktiskt inte har trombocytfunktionsdefekt. Därmed skulle mina visdomständer kunna opereras bort. Eftersom jag har en så bred käft blev det min tur redan om två dagar, när jag ringde och sa att jag varken kunde äta eller sova.

Roten till det onda är förhoppningsvis borta nu, men jag kan inte låta bli att fundera över. Hur det hade varit. Om jag inte hade fått gå före i kön. Om jag inte hade förstått ordet Trombocyfunktionsdefekt. Om min syster inte hade varit läkare. Och om jag inte hade varit tillräckligt frisk, för att orka vara sjuk.

IMG_3434