Utan att göra anspråk på att beskriva världsordningen (eller för den delen opponera mig mot gängse genusestradör, gud förbjude) har jag insett att det i mitt eget liv, redan from the get-go, fanns en tydlig åtskillnad i de SVAR jag fick av min pappa respektive min mamma när jag konfronterade dem med rakt ställda frågor.

Av pappa fick jag de svar jag ville ha. När jag som förtvivlad högstadieelev insåg att jag behövde glasögon – ååå, detta förbannade LIV! – försäkrade min fader doktorn mig att det däär ja, å, det är ingenting att bry sig om, min närsynthet skulle med åren växa till sig och bli PERFEKT syn igen, jomen det är så det går till, det är inget att oroa sig för. (Inväntar fortfarande återkomsten av min forna hökblick, den låter visst vänta på sig.) Min mors inställning var emellertid att jadu grabben, tough shit, du är närsynt och OM det kommer en förändring så är den förmodligen till det sämre – en utsaga som däremot visat sig smärtsamt varaktig.

Summa summarum fanns det alltså ett val där: vad för slags svar ville jag ha? Av pappa fick jag höra det jag ville höra. Av mamma fick jag höra sanningen. Oftast frågade jag således mamma först, blev missnöjd av hennes obekväma frankhet och frågade i stället pappa, som serverade mig en välsmakande anrättning halvlögner. Nu är det ju en jävligt tacksam sits att vara den som ljuger folk glada, vilket väl också inneburit att mamma historiskt sett fått ta mycket av den skit som, om rättvisa fanns, hade kunnat fördelas mer jämnt mellan pappa och mamma. Det borde jag be om ursäkt för – vilket jag ju också gjort, för fan! Saken är därmed utredd och frid råder i universum. Men alltjämt ser jag dåligt.