Har på eget initiativ tagit en vecka ledigt från skrivarskolan på Biskops-Arnö, detta efter en litterär fejd med några klasskamrater, en fejd som blev startskottet för den s.k. Skäringerkrisen, en estetisk/moralisk kris i mitt författarskap som pågår i skrivande stund. Och kriser och perioder ska man ju ha! Vad vore Picasso utan sin blåa, Strindberg utan sin Inferno-, etc. Så nu tillbringar jag dagarna med att grubbla och läsa diverse böcker som styrker eller förkastar mina teser.

En märklig sak som jag har uppmärksammat är att jag svettas mindre i Umeå än vad jag gör på Biskops-Arnö. Är inte det underligt! Efter en dag på Biskops-Arnö har jag enorma ”lökisar” på den skjorta jag för tillfället valt att bära, medan jag i Umeå springer runt snustorr och fri som en jävla deoderantreklam. En rimlig slutsats att dra av detta är väl att kroppen är otrygg på Biskops-Arnö, även om jag inte upplever att hjärnan är det.

Och en rimlig slutsats att dra av DET är i sin tur att kroppen är en idiot. Vad håller den på med? Ofta får man höra att man bör ”Lyssna på kroppen” osv, som om detta skulle ha något enormt värde, men jag känner snarare att kroppen är någonting som regelmässigt bör ignoreras, just eftersom den allt som oftast är ute och cyklar, ja den vet helt enkelt inte vad den snackar om.

Min inställning till min kropp är att den ska gå med på vad fan jag än gör med den, dess uppgift är att tiga och uthärda, att FUNGERA oavsett vilka dumheter jag nu väljer att utsätta den för. Det är JAG som bestämmer, inte kroppjäveln. Den ska finna sig i vad dess härskare gör. För vad skulle man göra om kroppen fick bestämma? Inte fan skulle man sätta sig på en motionscykel precis. Det kroppen vill och belönar är att ligga i sängen och äta daimglass, och detta är enligt min mening argument nog för att omyndigförklara den.