Det kan bli för mycket av det goda. Efter en helg fylld av böcker, tidningar och föreläsningar sitter jag utmattad på tåget och försöker sova. Brukar i vanliga fall kunna somna var som helst (ser alltid till att boka fönsterplats eftersom jag har en tendens att dregla när jag sover). Den här gången lyckas jag dock inte. Jag kan inte koppla bort ljudet som strömmar ut från hörlurarna på tjejen som sitter på andra sidan gången. Killen som sitter framför mig hinner säga till tjejen före jag gör det. Hon mumlar något till svar. Jag märker dock inte att musiken blir lägre. Efter en stund bestämmer jag mig därför för att säga till henne. Jag ber henne, på ett enligt mig schysst sätt, att sänka volymen. Hon svarar då att hon hör dåligt och därför inte kan sänka.  Detta sa hon inte något om vid den första tillsägelsen – kanske sänkte hon då så pass lite att hon fortfarande kunde höra, men en ytterligare sänkning var inte tänkbar.

Jag upplever att volymen fortfarande är så hög att jag kan urskilja vartenda ord sångaren uttalar. Därför svarar jag henne att jag tycker att hon, trots sin dåliga hörsel, kan sänka ytterligare. Hon frågar om det är en tyst vagn vi sitter i och jag svarar nej, men att jag ändå tycker att hon ska sänka eftersom den höga volymen stör mig och andra runtomkring. ”Varför ska jag anpassa mig efter er?” frågar tjejen, uppenbart irriterad över att en medpassagerare förväntar sig att man ska sänka volymen till den nivå att andra tycker att det inte längre stör. ”Om du blir störd får väl du gå till en annan vagn.” Killen som tidigare sagt till rycker in och påpekar att hennes dåliga hörsel förmodligen inte blir bättre av den höga volymen. Jag ger upp och lutar mig tillbaka. Efter en stund kommer konduktören för att kontrollera biljetterna och killen säger då till konduktören. När konduktören ber tjejen att sänka upprepar sig samma dialog.  Till slut suckar tjejen högt och säger: ”Okej då, men ni här inne förstör för mig”.

Jag minns förra tågresan när jag kastade mig in i den första taxin som skulle ta oss till Vännäs eftersom tåget var försenat. Jag tillhör själv generationen som i hög grad lider av ”självfixering med starka narcissistiska drag”.  I jämförelse med de som är födda innan 1970, har vi som är födda efter 1970 nämligen en högre grad av självfixering med starka narcissistiska drag. Det lärde jag mig när jag läste Dygdens glädje av Johan Wennström, på nattåget på vägen till bokmässan, i en vagn tom på passagerare. Där kunde varken hög musik eller något annat störa mig. Orsaken till vår narcissism? Läs själv får du se.