I kusen vi läser ska ska vi lära oss om Organisation. Lärarna har dubbelbokat lokaler, glömt att vi är åtta grupper och inte sex, samt kommit ihåg att meddela vilken kurslitteratur vi ska läsa, så sent som i torsdags. Någon säger att det bygger på att vi skulle läst mellan klockan åtta och nio i morse. Vem fan gör det? Jag nickar ivrigt instämmande. Att jag redan vet vad förfäktade teorier är har ingenting att göra med att jag faktiskt läst mellan åtta och nio.

Lärarna har skrivit ut alla dokument i alla fall. Det är ju ändå miljöpsykologi vi läser. Det visar sig att grupperna på det utskrivna papprerna måste ändras, så de skriver ut lite till. Jag vet inte om jag ska tycka det är slöseri med papper eller omsorg. Precis som jag inte vet om jag ska se min Ipad som slöseri eller besparande av träd-avverkning. Men det pratar jag tyst om. På PsyKoloprogrammet pratar man när man vet. Eller inte alls.

Det visar sig att gruppuppgiften går ut på att analysera en del i den stora Helheten, så vi analyserar klassen. Konstaterar det redan konstaterade. Fast med andra ord. Fjällräven, tygpåsar, luggar, skägg, skalman-glasögon alternativt runda bågar. Whitelines. Låga trösklar. Höga byxor. Artefakter. Samma språk.

Man ska träna på samma sätt också. Inte sporta. Fin kultur. Norrlandsoperan, inte såpoperan Våra Bästa År. Det är därför jag trivs hos Malin. Hon skulle prata med mig, oavsett om jag kom klädd i Landstingets filt eller det senaste. Om jag hade felklippt lugg eller inte. Och hos henne tittar vi på Våra Bästa år framför både hemlagat och färdig falaFEL. För man ska äta rätt också. Inte rött kött. Eko och logiskt. Inte fågel eller fisk.

På föreläsningen frågar läraren vilka som faktiskt vill ha en HEL chokladkaka. Jag och Malin är de enda som räcker upp handen. På rasten säger Någon att vi gjorde det bara för att sticka ut. Att Någon pratar med mig den dagen måste vara för att jag har en farfarströja på mig. Då. Blir det svårt att sticka. Ut. Och jag har alltid velat vara bra på att sticka. Ut och passa In.