Jag har börjat räkna. Dagarna som är kvar tills jag för sista gången går genom Universum och ut i det som jag tror kallas resten av världen.

Nedräkningen har resulterat i att jag varken går på loppisar eller köper nya kryddor. Här om dagen var jag på väg att köpa en ny krydda, men för femtioelfte gången den senaste månaden tänkte jag: “ingen idé, jag ska ju ändå flytta snart”.

Det är inte förrän nu när det börjar närma sig slutet som jag har börjat få mersmak. Isvägen till skolan är ju faktiskt nästan som den i Allis med is, beteendevetarhuset är ju faktiskt lite som en tropisk regnskog och om man blundar på yogan på IKSU skulle man kunna tro att man är i Lissabon på riktigt. Och Lindellfiket och Hum-fiket har ju faktiskt ganska sköna stolar (även om jag aldrig kommer förstå hur de kunde bygga om hela HUM-huset men missade detaljen att göra el-uttag vid de (enda) bekväma sittplatserna).

Och egentligen har det väl alltid varit en Allis-med-is-fin väg till skolan, sköna soffor utan el-uttag i Lindellfiket, tropisk regnskog i Bt och hyfsat okej i Lissabon på IKSU. Men det är väl som det är jämt. Att gräset är grönare på andra sidan. Och snart är det Umeå som är den andra sidan. Inte än. Men sen, när de första grässtråna har börjat synas, och jag kanske faktiskt nästan saknar den ishala vägen, Lindellfiket, beteendevetarhuset och Lissabon, ska jag försöka att komma ihåg, hur gräsligt jag faktiskt tyckt att det har varit här ibland. Kanske unnar jag mig några kryddor också.