Jag har börjat använda mig av referenser till Karl Ove Knausgårds böcker så ofta i mina litteraturvetenskapliga skrivuppgifter att det närmast kan liknas vid att dra det s.k. ”hitlerkortet” i en etisk diskussion. Enligt Godwins lag kommer alla diskussionstrådar på internet förr eller senare leda fram till liknelser som inbegriper Hitler och nazismen. Enligt Borsgårds lag kommer alla litteraturvetenskapliga texter signerade Gustav Borsgård förr eller senare innehålla referenser till verk skrivna av Karl Ove Knausgård.

Likaså kommer Borsgård att, givet att han får tillbringa nog lång tid i ett klassrum, förr eller senare namedroppa Knausgård i ett eller annat sammanhang. Och det funkar alltid! Lärarna blir överlyckliga! Man behöver inte ens följa upp ämnet; man bara lutar sig framåt en aning, stöder ena armbågen mot bänken, ser på läraren med en självsäker och lite outgrundlig blick, och så väser man: ”Knausgård”. Det är allt! Mer behövs inte! De blir eld och lågor!