Härom dagen läste jag ut Knausgårds Min kamp-serie, efter att ha levt med de där böckerna i typ två och ett halvt år. Senare under dagen grät jag – det är oklart om det hade med läsningen av Knausgård att göra, möjligtvis hade det inte det, men jag kan inte blunda för att de där böckerna har kommit att betyda mycket för mig. Det är troligtvis någon brist hos mig som gör att jag understundom går upp i ett verk på det sättet, någon inre avsaknad av något, och det är därutöver beklagligt att urvalet blir som det blir, att jag väljer de böcker jag väljer.

För i den tidiga tjugoårsåldern, mellan åren 2006-2008 ungefär, då var det Jack som dikterade min världsbild, på gott och ont förstås, för man tillhör onekligen en KLYSCHIG falang när man är en ung man som tycker att Ulf Lundell är det bästa som finns. Jag har inte läst Jack på mycket länge, men jag tror att jag fortfarande skulle läsa den med välbehag, om än något mer nyanserat än 2006, och kanske också med ett slags vemod, för på något sätt blev boken tongivande för hela den epoken.

Utan Jack hade jag aldrig begett mig neråt kontinenten, jag hade aldrig försökt skriva en bok, jag hade förmodligen också festat mindre. Men varför grubbla över sånt – skulle den allra mest blåögde Jack ur romanens första del ha sagt – för närsomhelst kan en hästkärra sladda över oss och då ligger man i mullen va, grabben, och då vill man veta att man haft det ball, och då vore det ju jävligt synd om det sista vi gjorde i livet var att sitta och undra vad tusan det skulle bli av oss. Och den naiviteten kan fortfarande göra mig alldeles blödig.

Och innan Lundell, ja då var det väl Bert i Berts dagbok som bestämde hur jag skulle omfamna världen. För ett tag sedan bläddrade jag i mina dagböcker från låg- och mellanstadietiden, jag hade väl hoppats att jag skulle avtäcka något litterärt värde, ett tidigt frö till genialitet, men fann till min ledsnad att jag skrev som en kanalje. Framför allt var dagböckerna alldeles SKAMLÖSA i sina Berts dagbok-influenser (jag tror bestämt att vissa partier var copy+paste:ade med blyertspenna).

Och steget är ju inte särskilt långt från Bert till Jack till Knausgård – Min kamp 4 är i princip Berts dagbok fast med mera supande – och jag bör väl också nämna att Bukowski gjorde ett starkt intryck någonstans där i mitten, även om han alltid var lite för mycket av en skitstövel för att jag skulle kunna hålla av honom. På många sätt har väl de här böckerna blivit ett slags kanon för västerländska unga pojkar med flyktbegär och alkoholproblematik. Finns det någon stereotypt kvinnlig motsvarighet till denna kanon? Det vet jag inte.

Men trots allt och till sist kan jag ändå känna mig TACKSAM över att jag fann de här böckerna, för de har berikat mitt liv, även om man hade kunnat önskat att urvalet var lite mer djärvt och heterogent. Men man väljer inte dem man älskar.