I går gick jag på bio och såg den vittomtalade 12 years a slave – vilken film! Det blir nog en tuff kamp mellan Chiwetel Ejiofor och Idris Elba om Bästa skådis-Oscar’n 2014. Mandela: Long Walk To Freedom (filmen där den osannolikt attraktive Idris Elba porträtterar Nelson Mandela) har jag visserligen inte sett, men Hollywood brukar tycka om att belöna huvudrollsinnehavare i biopics, alltså skådisar som gestaltar en figur som levt IRL. Hollywood är visserligen inte alltid lika pigga på att belöna svarta skådespelare, så vi får väl se hur det blir med det där, kanske får Tom Hanks sin tredje för Captain Phillips i stället.

Förutom att jag kände kärlek till Chiwetel Ejiofor bidrog 12 years a slave till att min redan cementerade respekt för Michael Fassbender stärktes ytterligare, för jag ÄLSKAR verkligen Michael Fassbender, och jag är så glad att jag fortfarande TROR på honom i olika roller, att han ännu inte har blivit en sån där bekväm, stor hollywoodskådis som i någon mån alltid spelar sig själv, eller bilden av sig själv, så fort de syns på vita duken, typ som George Clooney i regel gör. Brad Pitt är även farligt nära detta – när han dök upp som godhjärtad hjältefigur i 12 years a slave så gick ett kollektivt FNISS genom publiken, för det var ingen i biosalongen som egentligen såg hans rollfigur, alla såg ”hollywoodstjärnan Brad Pitt” iförd skägg och lustig hatt.

Vid frukosten i dag talade Malena och jag om vilka hollywoodskådisar man egentligen TROR på när man ser dem på film, eller snarare vilka stora skådespelare man verkligen INTE tror på i en särskild roll, och Malena stack ut hakan genom att såga Heath Ledgers gestaltning av Jokern i The Dark Knight – enligt Malena finns det ingen anledning att hylla denna unisont prisade skådespelarinsats, då Ledger i hennes mening mest sprätte runt och smackade med munnen i något slags missriktat överspel. Jag håller inte med, men jag tror å andra sidan att Jokern är en rätt tacksam roll att spela, att de flesta A-skådespelare i Hollywood hade gjort en bra Joker, eftersom rollen helt enkelt inte är så jävla svår.

Jag började sedan själv fundera på vilken stor hollywoodskådis som jag verkligen inte tror på i en särskild roll, och kom fram till att Daniel Craigs James Bond är bland det mest otrovärdiga jag sett i en större filmproduktion, ja det finns inte en SEKUND då jag tror på Daniel Craig som den typ av James Bond han försöker torgföra. Forna tiders James Bondar, som Sean Connery och Roger Moore, de kan jag köpa i sitt sammanhang, och det beror inte på att de är bättre skådespelare än Daniel Craig, för det är de verkligen inte, men det beror på att de har vett att spela en fullkomligt otrovärdig figur som James Bond på det enda möjliga sättet: som skämt, som påhitt, som karikatyr.

När Daniel Craig med vattniga ögon försöker ge mig intrycket av att hans James Bond är ”på riktigt”, att hans James Bond är en människa bestående av kött och känslor och svagheter, då spricker den suspension of disbelief som det är varje konstverks skyldighet att underlätta (försåvitt det inte är nåt tokroligt metaprojekt), för det är omöjligt att TRO på Daniel Craigs James Bond; det är omöjligt att föreställa sig att han har ett liv utanför de äventyr han deltar i, vilket Daniel Craig vill ge oss intrycket av, medan Moore och Connery struntade i det.

De sistnämndas James Bondar uppstod och dog under filmernas 120 minuter, men Daniel Craig vill lura mig att tro att hans James Bond lever ett liv däremellan, men det går ju inte, och det beror på att James Bond är en så i grunden platt figur, omöjlig att gjuta liv i till och med för någon som är så duktig som Daniel Craig. Det finns med andra ord bara ett sätt att spela James Bond, och det är att spela honom som det skämt han är.