Det här är en text byggd på antaganden. Den kommer att innehålla några dumma meningar. Observera att de är hypotetiska och enbart nödvändiga för resonemangets skull.

Alltså. Anta för det första att jag är redaktör för en tidning. Anta för det andra att jag en dag skriver en krönika. Där kommer jag in på följande ämne:

”Judarna, å andra sidan, är ju långt ifrån blonda. De är svarthåriga och har konstiga vanor. De varken liknar eller beter sig som vanliga svenskar. Jag har alltid tyckt att de ser skumma och opålitliga ut.”

Krönikan publiceras och det tar hus i helsike. Många blir uppförda. Sen finns det förstås några ljushuvuden som tycker att jag skrivit något jättesmart. Men i stort sett blir det ramaskri och jag inser att jag riskerar att förlora mitt journalistjobb. Det vill jag ju inte.

Så när jag dagen efter blir intervjuad i radio, tv och tidningar förklarar jag om och om igen:

”Jag uttryckte mig dåligt i gårdagens krönika. Jag har förstått att folk blivit provocerade. Att formulera sig på det sättet som jag gjorde, det leder fel och det är jag ledsen för och därför vill jag också gärna be om förlåtelse till alla som tagit illa vid sig.”

Det hela är mycket enkelt. De meningar jag skrev ner speglade inte alls mina faktiska åsikter. Långt ifrån! Jag hade bara en sån rackarns otur. Fingrarna råkade liksom slumpa ihop ett antal ord som olyckligtvis visade sig uttrycka något helt annat än det jag egentligen tycker och står för.

Så kom igen nu, förlåt, jag råkade helt enkelt skriva fel! Jag uttryckte mig dåligt och dumt. För utseendet är inte relevant. Det fattar väl jag också! Kan vi släppa det här nu, tack?

Och min chef, den allra viktigaste, han säger till slut: okej, det är lugnt!

Puh!