Varje år när mamma och pappa får julkort från de som brukade vara deras bästa vänner, lovar jag mig själv att det aldrig ska bli så. Att jag har julkorts-vänner. Men nu sitter jag med en bröllopsinbjudan från en vän vars existens var mitt syre för fem år sedan, men nu bara är ett namn på Facebook och som jag anar kommer att bli just en julkorts-vän.

Det visar sig att en gemensam barndomsvän ska till bröllopet. Frikyrkovärlden är den enda värld som krymper med åren. Jag och barndomsvännen har bestämt träff på ett fik och medan jag väntar på henne sitter jag och stirrar in i ett akvarium. En av fiskarna har en skinnflisa som hänger löst. Det ser inte ut att vara särskilt mycket syre i akvariet. Kanske är det därför den har tappat skinn. Jag tänker att det skulle vara skönt att vara där inuti i stället för här utanför där allt bara snurrar fortare och fortare. Så fort att om jag stannade skulle jag inte veta i vilken riktning jag skulle gå. Och egentligen är det väl därför jag fortsätter snurra.

Fastän det var sju år sedan vi sågs känner jag igen vännen bättre än mig själv. Jag visar fisken med den lösa skinnflisan för vännen. Kanske har den inte alls skadat sig, kanske ömsar den bara skinn, säger vännen.
Ibland gör det nog ondare att ömsa skinn än att slå sig. För i det där mellanrummet, innan det nya skinnet kommer på plats, blir man rätt vilsen. Och det är väl därför, som man känner igen alla andra bättre än sig själv.

ÖMSA SKINN

Kommer alla ni som nu är mitt syre bara att vara namn på Facebook om 10 år? Jag hoppas inte det. Men om ni får ett julkort om tio år, eller kanske till och med en bröllopsinbjudan, snälla kom. Det är inte för att fylla ut stolarna. För även om ni bara är ett namn på Facebook om tio år, så är ni mitt syre nu. Och de dagar när jag ömsar skinn, är andningen det enda jag har.