Jag och min vän satt och beklagade oss över det faktum att vi aldrig kommer att bli lotionladys; De kvinnor vars liv alltid är som ljudet när man går in med Gröna kortet på Gröna lund (”svisch”); de kvinnor som anordnar doft-ljus-partyn i sina hem som alltid doftar av vanilj och honung; kvinnor som orkar bemöda sig att, efter att ha ansträngt sig att raka benen, dessutom smörja in dem. Kanske till och med hela kroppen.  Själv kommer jag aldrig längre än till att det var väl själva fan att man alltid ska skära sig när man rakar benen, och så ger jag upp, sätter på ett plåster och hoppas att blodet inte ska tränga igenom de noppriga strumpbyxorna. Men så var jag och min vän inne på en doftljus-affär där de även sålde hudlotions. Jag fastnade för en honungslotion som jag nyfiket strök på huden. Kanske att man skulle investera i en lotion ändå? Men när jag tänkte på hur besvärligt det skulle vara att smörja in skiten/honungen så övergav jag (s)tanken. På vägen ut från butiken omringades jag plötsligt av en getingsvärm som slutade med ett getingstick som resulterade i rödhet, klåda och svullnad. Vill man vara fin får man lida av bin. Jag kommer definitivt aldrig att bli en lotionlady.